Sida 378
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 351).
kring därinne. Sauve qui peut! Med båda händer samlade hon ihop sin klädning, rusade blindt framåt, hoppade öfver parkens granhäck och fortsatte allt jämt springande förbi landsvägen ner till sjön. Där slog hon sig ned på en trädstubbe för att hämta andan.
Med händerna knäppta om knäna vaggade hon sakta fram och åter. Hon såg ut öfver sjön — solen höll just på att gå ned — Gud vet, hur länge hon ströfvat omkring därinne på trollmark I Nu kände hon inte längre igen sig själf.
Hon fick för sig att solnedgången liknade människans lif i alla dess faser, och med spänd uppmärksamhet följde hon den från det första svaga skimret i västerranden. Färgerna blefvo djupare; de tilltogo i skönhet och intensitet, tills hela himlahvalfvet tedde sig som en flammande orgie i blodrödt och guld.
Hon suckade. Ja, småningom bleknar färgprakten. Violett och lilas draga sina sorgedok öfver den nyss så prunkande taflan; endast en koppaifärgad strimma glöder ännu, där striden flammat hetast — också den försvinner — en matt opalfärgad ljusning längst ned vid ljusranden — sedan kommer det stora mörkret och sluter allt i sin famn.
Jaså, ja — trohet, underdånighet och lydnad då — allt hvad du vill.»
Näsduken flög fi ån hans ögon och fladdrade som en ljus fjäril ned för branten.
Sten Berger rörde sig icke, men ett småleende lekte kring hans läppar, då han såg upp mot det vackra unga flickansiktet.
Ingen af dem sade något. Hon satt med bort-vändt ansikte och ryckte i några grässtrån. Vinden drog suckande genom trädens kronor, vågorna skvalpade oroligt mot strandbrädden — annars var allt tyst. Skymningen dalade ned öfver näjden.
Då bröt hon tystnaden:
»Slaf!»
»Min härskarinna.»
»Jag skänker dig åter den ed du svurit mig.»
»Hvad begär du då i stället — o, härskarinna?»
Häftigt slog hon armen om hans hals och tryckte sig tätt intill honom.
»Bara en gammal ful katederblomma! Ingenting annat i hela vida världen.»
Det prasslade till bland buskarne och i en blink var Marie-Louise på fötter. Men innan hon hunnit taga ett steg till sitt försvar, låg hon fångad, fast sluten i ett par kraftiga armar.
Hon vände och vred sig för att komma lös — hon slingrade och snodde sig som en ål — förgäfves! Harmset utbrast hon:
»Men doktor Berger, ni är verkligen —» »Ännu obehagligare i verkligheten än i drömmen, hva'?», han tryckte ogenerådt sina läppar mot hennes, »det här är bara revanche för i middags», och åter stal han en kyss.
»Nej, vet ni, ett sådant tilltag kan endast--»
»Kan endast godtgöras med lifstids fångenskap, ja», ifyllde han raskt, »vill du bli mitt lilla huskors, Marie-Louise?»
Så underbart vacker hon var, där hon låg tillbakalutad i hans famn, med högröda kinder och ögonen gnistrande af förtrytelse. I mjuka slingor föll håret ned om kinder och nacke. Munnen stod halföppen — cch så farligt, frestande nära!
»Om ni verkligen vill att jag skall svara, släpp mig åtminstone så mycket att jag kan andas — ni kväfver mig ju», flämtade hon efter ännu en lång dragen tribut åt hennes rosenläppars par.
Långsamt och motvilligt släppte han henne, tvang henne att sitta ned, och lade sig sedan i gräset vid hennes fötter.
En glädjeblixt upplyste den frigifnas ansikte. Snabbt som tanken hade hon slagit sin lilla silkesnäsduk om hans ögon. Han hörde ett gäckande skratt och en mjuk hånfull röst:
»O Simson, hvar är nu din styrka? Vid minsta rörelse du gör till ditt försvar, knuffar jag dig utför branten ned till aborrarne.»
»Vicisti, Delila! Hvad begär du för att återskänka mig mina ögons ljus?»
»Att du svär mig underdånighet och absolut lydnad.»
»Jag svär dig evig trohet, stränga härskarinna.» »Lydnad, sa' jag!»
RYSK-JAPANSKA KRIGET.
GENERAL STESSEL. Kommendant i Port Arhur och chef för tredje Sibiriska armékåren.
AMIRAL TOGO, den segerrike japanske flottbe-fälhafvaren.
— 360 —
GENERAL TSERPITZKY. chef för en rysk armékår.
BARON KODAMA. Högste befälhafvaren för de japanska landtrupperna.
