Sida 772
EN VARM DAG VID CAMP VERDE.
Ett Amerikaminne. För HVAR 8 DAG af Ludvig Norman.
Solen brände het på den gulröda sanden, som miltals sträckte sig omkring det lilla soldatlägret i Camp Verde i Arizona, så att till och med kaktu-tusarne, som växte så ymnigt i detta ökenartade land, och som eljest trots ihållande torka voro så friska och saftiga, tycktes lida af värmen och smäktande sloka sina tjocka blad.
Hvar och en af de tio man, som utgjorde hela garnisonen i denna ödsliga frontierstation, hade med begärlighet uppsökt den allra minsta skugga, och lågo, sålunda skyddade för de brännande solstrålarne, försjunkna i ett tillstånd af dåsig halfdvala.
Själf hade jag, jämte en annan kamrat vid namn Olde, slagit mig ner bakom garnisonens vedförråd, som bestod af en mängd i hög uppstaplade grenar af ceder- och sycamoreträd, hvilkas hemforslande fi ån den närliggande Copper Canon utgjorde en af våra mest ansträngande plikter.
Medan vi lågo i skydd för solen och under tystnad betraktade det omgifvande landskapet, förde dess vilda enslighet mina tankar tillbaka till den tid, då rödskinnens tjut manade de få "settlers", som här sökte sin lycka, attt ladda reffelbössan och bereda sig att i värsta fall dö en ohygglig död för sin djärf-het att inkräkta på den röde vildens område.
Hvilket härligt land för indianerna! Hemlighetsfulla villebrådsrika skogar, omväxlande med prärieland, sandöknar och berg af de mest fantastiska formationer, bildade en natur så egendomlig och storlagen i sin ödsliga stillhet att det tycktes mig, som om människans påstådda herravälde öfver naturen var endast tomt, meningslöst pladder. Och hvilket stort värde rödskinnen satte på att vara härskare i detta land, hvars ofantliga utsträckning stördes af hvarken gärdesgårdar eller landsvägar, utvisar tillfullo garnisonsarkivet i Whipple, där till hågkomst för eftervärlden finnas förvarade samtida beskritningar öfver ursinniga strider som utkämpats af de vilda apacherna, då de försvarade sitt område mot de hvite eröfrarne.
Här hade i senare tider Camp Verde blifvit an-lagdt, såsom ett permanent läger för flera kompanier soldater, som höllos i ständig vakttjänst för att stäfja indianernas mordlust mot de mer och mer på deras område inkräktande hvite. — Men det var på den tiden.
Sedan dess har landet blifvit uppmätt, hvarje indianstam har fått sig anvisad sitt särskilda jordområde att vistas på, och de få nybyggare, som numera trotsa hettan och torkan, hafva inga andra fiender än för deras jodbruk något motiga klimatförhållanden.
Camp Verde såsom militärstation blef slutligen af ingen nytta, ty sedan indianerna blifvit kufvade och därpå förflyttade till sina längre söderut belägna reservationer, indrogs äfven soldatbevakningen, och som närmaste grannskapet för öfrigt är mindre lämpligt för åkerbruk, äro några svartmuskiga mexikanare, halfvilda mestizer eller en och annan mager och ängslig guldgräfvare de enda mänskliga varelser, som numera förirra sig dit.
Men där funnos sedan välmaktsdagarne några amerikanska guvernementet tillhöriga hus, en mängd telegrafstolpar af järn, och ett förråd diverse redskap, som kunde fresta ärligheten hos de vagabonder, som då och då drogo förbi, och som regementscheien ansåg, att tio mans bevakning var nödvändig, för att hindra förskingring af guvernementets egendom, befunno vi oss där, långt borta från all ära och redlighet, frånsedt den vi själfva på myndigheternas vägnar förde med oss.
Vi bodde kasernlikt, alla i ett rum, gjorde nattvakt i tur och ordning och ansträngde för öfrigt vår uppfinningsförmåga till det yttersta för att på så många
sätt som möjligt och så ofta som möjligt afbryta enformigheten i garnisonslifvet. Under vanliga förhållanden idkades en mängd lekar och upptåg, eller gick man på ett ströftåg uppåt bergen med reffelbössan på axeln och matsäcken vid sidan, men i dag var det alldeles för hett att göra någonting. Man orkade knappast tänka, där man låg liksom halft afdånad i första bästa skugga som påträffats. Där låg en och försökte draga nytta af en kaktusbuskes torftiga skydd, synbarligen belåten, fast hans ben befunno sig långt ute i det hvita brännande solljuset. Några hade, mindre nogräknadt, strött sig själfva i den rymliga, men obehagligt doftande skuggan under hästskjulet, medan de öfriga vältrade sig på de hårda verandorna.
Trots olikheten i valet af plats för vår siesta, som jag likväl tror, mera berodde på en tillfällighet än en yttring af olika smak, hade vi dock alla gemensamt, att vi plågpdes af hettan. Alla voro äfven tysta som muren, med undantag af en och annan flåsning, hvilket troligtvis af den flåsande ansågs som en lindring i hettan, då den blef som mest tryckande. För öfrigt var det alldeles för varmt att ge ifrån sig andra lifsyttringar, och det enda man kunde göra utan allt för stora ansträngningar var att tänka, och tänkte gjorde vi nog alla, mer eller mindre. Själf låg jag och tänkte på dem där hemma i Sverige, och undrade hur de skulle bete sig, om de som vi hade 120 grader Faren-heit eller + 49 grader Celsius i skuggan. Därefter sysselsatte jag mig med Camp Verde, indianerna, nybyggarne, prärien och öknen, och slutligen hoppade mina tankar, utan afseende på följd, från det ena till det andra, allt efter som något händelsevis ådrog sig min uppmärksamhet. Så kom jag att tänka på Olde, som delade vedhögens skugga med mig. Han var köpenhamnare, och hade varit i armén omkring fyra år. I milorna stod han angifven som apotekare, men till mig hade han anförtrott mera af sin lefnadssaga än hvad rekryteringsofficeren kunnat leta ut. Hemma
Foto. Kihlbaum, Sundsvall KHM- Bengt Silfversparre.
rosa grünberg.
Var kända operettsångerska Fröken Rosa Grünberg är i sommar ute på en lyckad turné jämte operettsångaren Carlander. Det nya porträttet visar de konserterade och fru Carlander.
— 754 —
