Sida 527
ett uppehåll som hade minnet öfverväldigadt henne. "I nästa ögonblick släppte han mig och utropande med darrande läppar, "min Gud, hvad har jag gjort!" sjönk han ned på gräset och dolde ansiktet i sina händer. "Gå, gå!" hviskade han. Jag gick, men vid grinden vände jag mig om och såg på honom som man ser på det käraste man har på jorden. Jag har -aldrig återsett honom."
"Sen den dagen har han aldrig varit ur mina tankar, jag har älskat honom öfver allt annat. Osynlig har han följt mig öfverallt. Min gode make har jag endast visat kallsinnighet och likgiltighet och för mina barn har jag varit en dålig moder. Han har stått emellan mig och dem. Jag har sörjt, jag har bedit, men intet hjälper, och för att återse honom än ■en gång skulle jag kunna sälja min själ. Säg, fader, finnes det förlåtelse för en sådan synd som min?"
Men från biktstolen kom intet svar. Munken ville tala., men intet ljud kom öfver hans läppar. Känslor, som han trott döda, stormade öfver honom likt en brusande flod, och kommo honom att glömma allt annat. Han öppnade biktstolen och trädde ut. "Carola", sade han. Kvinnan höjde sin blick, och igenkände honom. "Ambrosius", hviskade hon. Blick sänkte sig i blick, men ingendera af dem talade. För dessa två fanns det intet annat språk än tystnaden. Mörkret sänkte sig öfver kyrkan, endast den röda lampan framme vid altaret glimmade likt en blodig tår. Deras ansikte lyste hvita i mörkret. Slutligen fattade kvinnan hans hand och tryckte på den en kyss, hvari hon tycktes utandas hela sin själ. Så reste hon sig
