Sida 175
HVAR 8 DA C
borde utgöra en motvikt mot den materialistiska kampen för pänningen. Och med stöd af sådana förmågor som n. v. Rådman Siljeström, Professor Warburg samt artisterna Lindholm och Callmander, hvilken senare gaf sällskapet dess namn, visste Berg att redan under första året af sällskapets tillvaro föra det fram på ett sådant sätt, att icke allenast män, sådana som Victor Rydberg, C. D. af Wirsén m. fi. mottogo kallelse till medlemsskap, utan äfven att gifva det ett så stort anseende att det räknades som en utmärkelse att vinna inträde, något som står fast än i dag.
Att här skildra »Gnistans» öden är icke meningen, ej heller att omhandla de personer, som fört och föra sällskapets runor med den äran. Men om själfva jubileumshögtidligheten skulle vi yttra några ord. Densamma ägde rum i Grand Hotel Haglunds stora festvåning och bevistades mycket talrikt, i det att 120 af de i Göteborg bosatte c:a 190 medlemmarne kommit tillstädes. Efter ett introduktionstal af sällskapets ordförande Häradshöfding Helmer Sundstedt, som mynnade ut i en tacksamhetens minnesgiird åt sällskapets härofvan nämnde fem stiftare, hvilka erhöllo diplom som hedersledamöler af »Gnistan», bestegs talarstolen af Professor Karl Warburg, som med vanlig medryckande kraft höll ett
föredrag om »Johan Gabriel Bichert; några drag ur hans lif och verksamhet.» I hotellets stora matsal var sittande festmåltid anordnad. Vid champagnen höjde ordföranden sitt glas för »Gnistan», dess forntid och framtid, hvarpå Berg och Warburg hvar för sig svarade. Vidare talade »Gnistans» sekreterare Professor Sylwan för dem, som efter 1892, vid hvilken tidpunkt sällskapet ingick i ett nytt skede,, haft sällskapets angelägenheter om hand, hvarpå följde svar af Professor Vising. Genom Prof. Warburg framfördes till slut en hälsning från »Idun».
En bra afslutning af denna korta redogörelse blir slutversen i den af sann humor kryddade historik öfver »Gnistans» öden, förfatlad af den bekante hoffotografen Aron Jonason, hvilken upplästes under aftonens festliga samkväm:
Se där en liten del af hvad du gjort du Gnista god, som nu kan jubilera; på Tidens elf går fjerndelsseklet fort, men visst skall du på nacken din få flera. Må kry du hålla dig intill det sista och städse lysa klar, vår kära Gnista!»
ARON JONASON.
MED ANLEDNING AF 65-ÅRSDAGEN DEN 28 NOVEMBER.
Mannen med många bekantskaper är icke alltid mannen med många vänner — Aron Jonason har säkerligen långt fi.'re vänner än bekantskaper! I hvar och en af dem, som under alla dessa många år gladt sig åt hans lika oförargliga som fyndiga skämt, vare sig djt tillkommit bland ordensbröder, i umgängeskretsar, i land eller ombod å Kungafartyget, i tal eller skrift, i hvar och en af dessa har A ön Jonason vunnit en vän — men hur skulle han kunna känna dem alla. Vi kunde ha mycket att säga om den mannen, ty han är icke endast skä n-tare — han är en utomordentligt skicklig fotograf, dugande tidningsman och publicist och en förträfflig människa, — men vi invänta 70-årsdagen till d;t och lämna nu plats och tillfälle åt honom att Själf presentera sig. Aron Jonason har själf tagit sitt porti ätt — nu får han själf taga ordet:
Göteborg den 28 nov. 03.
Herr Redaktör!
Ni har önskat att i Edert nästkommande nummer, såsom en illustration till min i dag inträffade 65-arsdag, intaga mitt portratt, och jag kan ju ej annat an känna mig bade glad och smickrad öfver denna Eder intagande välvilja.
När Ni emellertid tillfogar, det NI garna såge, att bilden blefve ett s. k. sjilfporträtt samt att därtill af "origina.et" fogades en lämplig täxt, kommer saken for mig in i ett annat läge. Med porträttet ina det nu sa vara, hälst alderstalet tyd.igt nog angifver, att man är inne i lifvets aftagande skede, och jag har dä pa sätt närlagde, i dag tagna bild utvisar, efterkommit framställningen. Men värre blir det med täxten, ty i den delen är jag sannerligen tvehogsen om, hvad, som kan anses ".äinpligt".
Jag skall da inskränka mig till ett par af det fotografiska ar-rangementet betingade anmärkningar: Det, att det ser ut som om lampan växte rakt upp ur flintskallen, är ej afsedt att antyda att jag är något slags ljus-hufvud, utan är meningen därmed endast att i sa fall bevara skenet, äfven om det här tycks vara emot. Att den högra handen instuckits i byxfickan far ej betraktas som bevis pà noncha-lance. Motivet är, att i denna
hand döljes den mekanism i och för objektivets öppnande och slutande hvarigenom sjalfportratterandet möjljggjorts. Denna åtgärd är således af både subjektiv och objektiv art
Eder A. Jonason,
HOFFOTOGRAFEN ARON JONASON. 2«s« suMrn>~Tt.
Efter ett själfporträtt taget den 28 november 1903 speciellt för HVAR 8 DAG.
