Sida 544
TRE BORTGÅNGNA KULTURENS STORMÄN.
EFTER PORTRÄTT.
MAURUS JOKAI. FRANZ VON LENBACH. ANTON DVORAK.
MAURUS JOKAI.
UNGARNS NATIONALHELGON.
Med Mauras Jokai gick en af de allra sista märkesmännen från det flydda seklets Sturm- und Drangperiod ur tiden, en af dem, som kämpat med både svärd och pänna och som var sina idealer trogen till slutet, en af dessa sällsynta personer som kämpat i solskenet under hela sitt lif.
Son af en advokat, föddes han i Ko-morn den 19 febr. 1825, uppfostrades i Pressburg och slog sig sedan ned i Budapest för att studera juridik. Stillasittandet vid boken var dock något han ej kunde föredraga. Han visse ju att det var något i görningen därute, något som länge sjudit i sinnena och som måste taga sig nttryck i handling.
Den unge Jokai var en hetlefrad frihets-svärmare, och han ville också hafva sitt ord med i laget. Därför lämnade hau studiekammaren och kastade sig tappert midt in i händelserna. Endast 21 år gammal blef han redaktör för en af hufvudstadens tidningar, där han i början af Ungarns resning, år 1848, proklamerade "Pests tolf artiklar". Samma år hade Jokai gift sig med den ryktbara skådespelerskan Rosa Laborfalvi.
Lajos Kossuth, diktatorn, hade uppsagt huset Habsburg tro och lydnad. Sandor Petöfi sjöng sina eldiga frihetssånger för ett folk i vapen, och Ungarn drömde för kanske sista gången om en själfständig plats bland nationerna.
Sedan general Görgei öfvertagit diktaturen, drabbades emellertid de upproriske af slag på slag. Ryssland sände under Paskievitsjs befäPen härtill Österrikes hjälp, Petöfi stupade — såsom man tror —ty hans död är en gåta — vid Szegesvar, och strax efteråt tvangs Görgei af ryssarne till kapitulationen i Villagos 1849.
Vid underrättelsen om kapitulationen satt Jokai och åt middag med en af sina politiska vänner.
— Hvad skola vi taga oss till? utbrast Jokai.
— Det är mycket enkelt, svarade hans vän, gick ut i nästa rum och sköt sig.
Jokai ämnade på samma sätt gå sitt öde i förväg, då hans hustru, som begifvit sig till lägret, genom försäljningen af sina diamanter lyckades bereda honom en utväg att undkomma.
Efter fredsslutet har Jokai mestadels varit bosatt i Budapest, i egenskap af ledare för ett af landets största politska organ. Därjämte har han oafbrutet deltagit uti det politiska lifvet, först som deputerad och på gamla dagar som ledamot af magnattafeln.
Hans popularitet, hans välgörenhet och hans förmåga att känna alla, de stora minnena som knöto sig vid hans person, hafva skaffat honom namnet "Ungarns national-helgon". En magyar är stoltare öfver att hafva mottagits i den lilla vackra villan vid Bajsa-Utzca än i det käjserliga Hofburg. Och hans 70-årsdag 1895 firades landet rundt såsom en nationell högtid.
Utom sitt fädernesland har han gjort sig mest känd genom sina skönlitterära arbeten, romaner, berättelser, skådespel, hvilka till ett ett antal af flera hundra lästs med förtjusning världen rundt.
Änkling sedan många år, förlofvade sig i augusti 1899 den då 74-årige Maurus Jokai med en 18-årig aktris Arabella Nagy, med hvilken han sedermera gifte sig. Detta väckte ofantligt uppseende, särskildt genom hans dotters förbittrade protest mot faderns nya äktenskap.
Ungarns "grand old man" publicerade emellertid omedelbart ett mycket dråpligt "försvar" för sitt djärfva tilltag att vid så framskriden ålder åter knyta hymens band, hvarefter en försoning åvägabraktes mellan
de stridslystna släktingarna.
*
Det meddelade porträttet är egenhändigt skänkt till den, som skrifver dessa rader, vid ett besök i Budapest hos "Ungarns na-tionalhelgon". — Topsöe har rätt då han säger att "framstående personer blifva älskvärdare med åren".
Ty af revolutionens barske och fruktade hetsporr blef omsider den allra muntraste och älskvärdaste herre, hvilkens ålderdom värmdes af ett älskadt folks odelade vördnad och tacksamhet, och hvilkens minne i trofast hågkomst bevaras af alla dem som haft äran sammanträffa med denne vördnadsvärde gamle, öfver hvars hufvud en politisk dödsdom en gång hvilade.
—st —st.
FRANZ VON LENBACH,
kanske den berömdaste af senare tiders porträttmålare, var född i Ober-Bajern 1836. Ursprungligen var han murare, och ritade väl knappast andra "gubbar" än dem som yrket i allmänhet älskar att anbringa som tillfälliga väggprydnader på ställen där de arbeta. Det visade sig emellertid att det var ett svalg befäst mellan Lenbachs gubbar och kamraternas, och så följde den unge muraren fingervisningen och blef — konstnär. Han var 17 år, när han slog om,
och det dröjde en tid, innan han trefvat sig tillrätta i det nya landet. Men sedan han väl en gång fått vägen klar för sig, gick han med stora steg fram mot sin berömmelse. Morgongryningen i hans konst betecknas af en 1858 företagen Italia-resa. Hans färgtörstiga själ fråssade bland venetia-narnas praktfulla dukar, och han fick genom detta studium underlag för sin egen kolorit. Sedermera kallad till Weimar som lärare kom han att fördjupa sig i Rembrandt, och från den stunden kan man säga att Lenbach funnit sig själf i de mättade, men dämpade ackord som känneteckna hans alstring. Den bekante baron v. Schack uppmärksammade honom tidigt och satte honom genom sin frikostighet i stånd till att genom resor i Italien och Spanien ytterligare vidga sin synkrets.
Bismarck är den som Lenbach målat oftast och bäst. Jämte Bismarck har man ett helt galleri af samtidens största män, förevigade af Lenbachs mästarhand. En Moltke, en Richard Wagner, en Helmholtz, en Liszt, en Gladstone.
Lenbach var sedan 1884 ledamot af den svenska konstakademien.
ANTON DVORAK
blef lyckligtvis icke slaktare och värdshusvärd, såsom hans far, hvilken idkade dessa båda hederliga och lönande sysselsättningar, egentligen hade afsett. Utan när stugan blef för trång ach byklockarens vetande nådde sina trånga gränser, begaf sig Anton till Prag för att drifva sin vilja igenom och bli musiker. Underhåll fick han skaffa sig själf, och det gjorde han också genom att spela altviolin i ett kapell. Under tiden iakttog han och lärde och förkofrade sig i tysthet, tills han en vacker dag fick kompositionen "Die Erben des weissen Berges" för kör och orkester uppförd och sa godt som med ett slag hade ett kändt namn. Förnämligast med hjälp af det intresse som Brahms och Bulow visade honom, bröt han sig sedan hastigt fram till internationell berömmelse och hans slaviska danser och orkestersymfonier höra till det, som man ofta återfinner på våra konsertprogram.
Dvorak var på sätt och vis en gåpåare-natur som äfven inom musiken kunde ta sig försvarliga friheter. Men sådant varder alltid den människa förlåtet som vill något eget af ett varmt och öfverflödande hjärta och Dvorak var just en dylik personlighet.
Dvorak var född i Böhmen 1841. Jämte Smetana, hans lärare, räknas han till sitt folks störste komponister.
— 526 —
