Sida 219
GAALE r\ÅX BERÄTTAR.
I. VILDMARKSKÄRLEK.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
Teckningar af Lennart Nyblom.
Härmed början af en serie berättelser — dels längre, dels kortare — af en ny svensk författare, af hvilken vi endast haft en berättelse förut. ALLEN MACKLIN, som nu uteslutande skrifver för HVAR 8 l)AG, har här skapat en typ, »GAMLE MAX*, som säkerligen skall blifva en vän till HV iß 8 DAGS läsare. I hög grad intressant, har Gamle Max mycket att berätta, och han gör detta på ett utomordentligt underhållande sätt. på samma gång som i en fulländad form. Må man af titel och teckningar ej föreställa sig indiunäfventyr i Coopers stil; Allen Macklin vore väl då närmast ea svensk Bret Hart. Därmed öfverlämna vi ordet till vår vän.
Kliehf: Bentjt Silfversparre,
>Det fanns ingen populärare befälhafvare i hela svenska ångbatsflottan den tiden än gamle Max» — — —
Det var min gamle vän, den store sägenrike sjökaptenen, som berättade nedanstående historia, som han själf upplefvat och som jag, så vidt möjligt, skall söka återgifva med hans egna ord.
Situationen var följande. Båten låg på tredje dygnet för storm och snöljocka utanför Öregrund, som Norrlandsbåtarna för sed hafva frampå senhösten. Sjön vräkte blygrå, isbarken strök fram horisontalt för rytande nordan, stack som nålar i ansiktet och lade sig tyngande på tackel och tåg eller hvar helst den fann en passande hållpunkt; man såg icke handen framför sig och mistlurarnes ängsliga, långdragna tjut svarade hvarandra med korta mellanrum här och där i dimman. Uppe i den stora rökhytten började toddarnas mångfald, trots trägen och väl afvägd omväxling med whiskygroggen, punschen eller andra sinnrikt sammansatta njutningsmedel, onekligen verka en smula monoton, för att icke säga enerverande; alla hade länge sedan berättat sina bästa historier, somliga till och med de sämsta, mer än en gång; själfva korten hade för flertalet förlorat sin eggande tjuskraft, ehuru det okufliga klöfverbladet: grosshandlaren, vinagenten och ingeniören, ännu med något forcerad munterhet dunkade i bordet och läto sedlarne växla plats i plånböckerna. Med ett ord: stämningen var flau, lynnena något retliga och luften så mättad af tobaksrök, spritångor och mänskliga utdunst-
ningar att den bleke nervöse yrkesinspektören med en efter omständigheterna afpassad ed försäkrade att han ögonblickligen skulle anställa åtal mot en hvar fabrikant som ej sörjde bättre för ventilationen i sitt etablissement.
Det verkade som en i både andligt och lekamligt afseende uppfriskande fläkt då kaptenens väldiga gestalt sent omsider visade sig i dörröppningen som den helt och hållet fyllde, — han måste böja hufvudet betydligt för att stiga in — förande med sig en pust af nordanvind, en atmosfär af hafvets sunda kyla och sälta, af personlig välvilja, Kraftig naturlighet, humor och originalitet som bildade en egendomlig kontrast till den fadda, kvalmiga, med ungkarlshistorier bemängda stämningen i hytten.
— God afton, kapten! — nej se välkommen! Hur står det till ? — hälsades han mångstämmiga med den hjärtlighet som själfva åsynen af hans väldiga person aldrig underlät att framkalla äfven hos de mest liknöjda och blaserade. Det fanns ingen populärare befälhafvare i hela svenska ångbåtsflottan den tiden än gamle Max — eller, som hans rätta namn lydde, Robert Maxwell, skotte till börden och, efter hvad det påstods, af god familj, men uppvuxen i Sverige och genom många ödets out-ransakliga växlingar och stormar slutligen vinddrif-ven som ångbåtskapten hit upp till det grå Botten-hafvets långa enformiga kuststräcka och låga granitklippor. Frid öfver hans minne! — Ödet hade ännu sin största öfverraskning i beredskap åt honom och hans sista år förflöto i omgifningar, så olika dessa som möjligt — men många torde de vara som ännu erinra sig honom och bli varmare om hjärtat vid att höra hans namn.
— God afton I! det låg något af sol och salta vågor i själfva rösten med dess djupa fulltoniga klang och den lätta utländska brytningen. — Jo, tack, som frågar — utmärkt — splendid — en härrrlig dag, härrrlig — — nu stiger barometern snart, så nu så — — han krängde af sig den stora drypande oljerocken — den hade godt kunnat göra tjänst som pressenning öfver en godsvagn — aftog den styfva sydvästen, på hvars brätte isbarken låg centimeter tjock, samt hängde båda varsamt och anspråkslöst — för att ej stänka vatten på någon af de närsittande — på kroken närmast dörren.
— Ett glas i kylan, kapten? — En liten todiy, hvad? — Ring efter mera vatten, Axel — — konjak? — whiskytoddy — grogg — hvad skall det vara — seså, kom och slå sig ned — — rösterna ljödo om hvarandra i munter förvirring och täflan; man makade sig allmänt för att bereda rum vid bordet.
Gamle Max steg fram och tog plats — litet långsamt och stelt, med den egendomliga varsamhet som utmärkte alla hans rörelser; man såg att hart hela sitt lif varit en smula besvärande medveten om att vara så mycket större och starkare än andra människor, så mycket för stor för de omgifningar hvari han måst lefva, att det blifvit
— 201 —
