Sida 517
NÄSDUKEN I MÅNSKENSSTRIMMAN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Jag har aldrig haft lätt för att tro på spöken och har väl inte heller råkat på så värst många i mitt lif, men det som min vän Vikland och jag upplefde härom natten i vår stuga är något mer än som jag är i stånd att förklara med vanliga naturlagar eller med de fenomen som falla inom hypnotismens och själfsug-gestionens hemlighetsfulla områden. Låt oss, om man så vill, kalla det rätt och slätt för spökeri och låt oss nöja tills en klyftigare kan komma med den naturliga förklaringen. Under tiden vill jag kort och utan omsvep berätta hur det gick till, så kan en hvar få bilda sitt eget omdöme.
Den stuga, hvari vi bo, Vikland och jag, ligger en half mil in i skogen högt uppe på sluttningen öfver en liten sjö. Det är en dryg timmes promenad öfver åsar och myrdrag, där halfmurkna och förfallna kaf-velbroar förmedla öfvergången, och den lilla stugan som omfattar ett större rum och kök har förr varit skogvaktarboställe med en liten täppa utanför som väl kan ha gett foder åt en ko och en häst samt det allra knappaste åt den familj som logerade där uppe. Ingången till vår dagligstuga är genom köket, och ytterdörren stänges hvarje kväll med en grof hake, som ej kan aflyftas från yttersidan. Från trappan är utsikt mot en gammal förfallen loge, som om kvällarna står där som en öfvergifvenhetens saga, samt ett ramlande mindre uthus, där förut varit fårstall. Bakom dessa vidtar skogen åter, en half mil till närmaste bygd.
I dagligstugan, där vi ha våra bäddställen, finnas tvänne fönster, för hvilka gardinerna rullas ner om kvällarna, det i köket där ingen bor får däremot alltid stå obetäckt för att släppa in ljus, för den händelse man behöfde gå dit ut i något ärende på natten. Från detta faller en bred, blå ljusflod öfver golfvet då det är månsken och själfva det lilla rummet är då så pass ljust att man godt ser alla föremål som befinna sig där inne från tallrikshyllan till vattsån och kokattiraljen.
Vi hade bott där Vikland och jag under nära ett år för att i lugn och fred få fullborda oss i våra studier. Själfva lagade vi vår föda, sopade, skurade, städade, med ett ord uträttade alla de sysslor som vanligen annars ombesörjas af fruntimmer. Nere i bygden skrattade de åt oss och tyckte att vi voro ett par besynnerliga figurer som kunde lefva på detta af-söndrade sätt midt inne i vildskogen och vi uppväckte nog deras intresse inte så litet, så att vi under högsommaren, då vägarne voro mera trafikabla aldrig ledo brist på besökande från de närmast liggande byarne. Vanligen var det dock mest ungdom som vågade sig upp till oss i vår undangömda fristad.
Men en dag framemot hösten kom en gammal gubbe upp till oss, hvilken var ute för att söka efter får, som hade sprungit vilse uppe på skogen. Som vanligt med våra främmande, som första gången träda in i stugan, sedan Vikland där gjort sina artistiska anordningar, satt han länge stilla på den rödmålade bänken och betraktade än väggarne med deras utkast, än den öppna spisen med dess målade eldtungor, än oss där vi mer och mindre besynnerliga dräkter sysslade med våra arbeten. Men till slut fann han väl tystnaden väl enformig så att han upplyste oss om att vi hade "moe granne roser på väggera". Ny tystnad.
"Men inte skulle ändå jag vilja bo här ensam, om de så bjöde mig femtio riksdaler", tillade han och såg mycket hemlighetsfull ut.
"Hur så då, far?" frågade Vikland. Vikland kallar alla obekanta gubbar för far och alla gamla gummor för mor.
"Har han aldrig hört hur här spökar?" frågade gubben och spottade.
"Nääj! brukar här spöka?" frågade Vikland troskyldigt.
"Om!" svarade gubben, "om! jo det vill jag lofva. Skogvaktarn som bodde här för förut blef till slut
tvungen att flytta. Att ni inte ha hört något det var då alldeles för konstigt".
"Nej inte ett dugg", förklarade Vikland.
"Men skogvaktaren såg också", fortsatte gubben. Och så berättade han alla möjliga hemska historier om allt förskräckligt som skogvaktarn på sin tid hört och sett. Om hur det nattetid gick en grå persedel och sysslade med vedhuggning ute på logen, hur osynliga händer ströko efter väggarna, hur det dunkade i spisen och att dörren mellan köket och rummet öppnade och slöt sig på det mest oförklarliga sätt äfven om man aldrig så väl lagt på haken föregående kväll.
Nej hvarken Vikland eller jag hade hört eller sett något.
"Ja ja, det är inte rätta tiden heller", menade gubben. Det är mest om våren som sådant visar sig här uppe. Då marken här uppe börjar bli bar och nätterna blir som en gul skymning."
"Men under höstnätterna då?" frågade jag. "Då bör det väl vara rätta tiden för spökena att vara ute?"
"Nää, inte här", menade gubben. Här spökade det mest om vårarne. Det hade skogvaktarn sagt och. han borde väl bäst veta det.
Jaja, vi kunde inte stå honom till tjänst med några spöken. Vi skrattade endast åt gubbens prat. Och många mörka nätter tillbrakte såväl Vikland som jag ensamma i stugan, då endera af oss för några göromål kvarhöllos någon längre tid nere i den civiliserade världen. Och vi glömde snart bort hela historien. Och så kom då våren.
Medan snön smälte i backen och tufvor började sticka fram ur drifvan rundt stenarne befann sig Vikland nere i den närmaste staden för att utföra ett mera kräfvande dekorationsarbete, som en grosshandlare där länge tiggt honom om, så att jag fördjupad i ett större verk låg alldeles ensam inne i skogsstugan. Ensamheten kändes dock ej nu så tung som under själfva högvintern, då intet annat ljud här uppe låter förnimma sig än det enformiga suset från skogarne. Men nu vaknade världen åter ur vintersömnen, den ena fågeln efter de andra började låta höra sig och rundt om stugan började orrspelen i den första skumma dagningen. Det var ändå ett sällskap och medvetandet om den allt mer annalkande försommaren höll mig vid ett jämt och gladt lynne, som inte förlorade något på det sorglösa i hela min tillvaro.
En natt hände mig emellertid något besynnerligt, som gjorde mig så orolig, att jag tog min näfverpåse på ryggen och marscherade de två milen in till staden, dit jag framkom efter dagningen och väckte Vikland, som var arg och morrade öfver att bli störd. Städer äro inte välgörande för Vikland. Kvällen förut hade han till sent på natten setat och hängt på stadshotellet. För att lugna honom berättade jag hvad som händt mig, men jag tror knappt, att han hörde mycket af det ty allt emellanåt måste jag pigga upp ho-kom med en armbågspuff i ryggen, hvarpå han svarade med ett sömnigt grymtande.
"Vet du Vikland", sade jag, "det var bestämdt de där spökena, som gubben talade om. Tror du inte Vikland?"
"Hur ska' jag kunna tro då jag ingenting vet",, anmärkte han alldeles riktigt, "för rästen är det bara fåneri det där med spöken."
"Det ska' du inte säja, Vikland, för du har inte sett några. Men om du varit ute för detsamma som jag varit med om i natt, så skulle du kanske vara af annan mening."
"Kan du inte ha ur dig det då, för förr får jag väl inte sofva! Kläd af dig och lägg dig på soffan medan du berättar!" sade han och ref upp filten ur sin säng och slängde den på soffan. Men jag drog bara af mig skorna och satte mig hos honom på sängkanten för att bättre kunna hålla honom vaken.
"Jo ser du Vikland", började jag, "jag arbetade
