Sida 805
TVENNE DÖDSFALL I NORGE.
STOTTESTENEN.
För HVAR 8 DAG af P. G. Norberg.
Norge har nyligen förlorat tvenne män, hvilka i de senare årens politiska lif spelat en mera framstående roll, i det att döden med endast ett par dagars mellanrum bortkallat f. stortingspresidenten Sivert Nielsen och f. d. statsrådet J. A. Bonnevie.
Sivert Nielsen var född i Nordland 1823 och började sin bana som fiskare. Gick sedan in vid posten och blef omsider postmästare i Bodö 1886. Redan 1859 invaldes han i stortinget, hvilket han sedermera nästan oafbrutet tillhörde. Tack vare den begåfning och energi, med hvars hjälp han redan arbetat sig så högt upp, blef han snart bemärkt. Särskildt hade han som debattör en betydande förmåga. 1890—91 var han stortingets president och 1895 invaldes han i den tredje unionskomitén, ur hvilken han dock snart af hälsoskäl utgick. Jakob Aall Bonnevie, vid sin död direktör för Enkekassen i den norska hufvudstaden var född i Kristiania 1838. 1856 blef han student, 1865 öfverlärare och 1872 skoldirektör i Trondhjems stift. Hans sällsynta duglighet som skolman blef till fullo uppskattad och såsom medlem i en mängd olika komitéer har han tagit en synnerligen liflig del i de sista 30 irens reformer på skolundervisningens område i Norge.
Kliché: Bengt Silfversparre,
J. A. BONNEVIE. †
I det politiska lifvet deltog han aktivt på den konservativa sidan från böljan af 80-talet. 1 Stängs första ministär var B. 89—91 medlem af statsrådet som chef för kyrkodepartementet.
Den verksamme mannen har äfven författat en rad mycket använda skolböcker inom matematikens och geometrins område.
Anders i Torp var så fattig, att han om sommaren nätt och jämt kunde hålla sig mätt, och om vintern endast med uppgifvande af värmen i stugan. Han hade nämligen ingen skog att fälla i och ingen torfmosse att gräfva ur, och gudnåde honom, om han ertappades med att plocka pinnar och affall i grannens skog! Skogen var förrästen så långt undan, att det var ett halft dagsverke att få hem ett fång bränsle. Och var det då stulet till, så var det alldeles för tungt att bära.
Svälta är värre än frysa, det visste Anders af gammal erfarenhet, och därför syntes han icke oftare till i granngårdarna med sin vedpåse, än han tyckte, att nu var han tvungen att ha en kopp varmt kaffe, för att inte rent frysa ihjäl i sin eländiga kammare. Och grannarne voro minsann inte de som skänkte något för inte, eller gåfvo drygsel på måttet. Hvarenda pinne fick Anders betala i mynt eller med för-summadt hemarbete.
Anders hade emellertid en käring, och den käringen var ett hår af hin. Folk sade, att om bara käringen fått barn att syssla med, skulle hon nog varit mindre svår. Men Anders tänkte, att om barn hade kommit, de nog icke skulle varit så tåliga i att svälta som hans käring. Att hennes lynne i all olyckan icke var det bästa, fick man icke undra på.
En smällkall vinter, när käringen varit utan kaffe i väl fjorton dagar, och det inte hade varit annat bränsle i spisen på lika lång tid än virket i den vagga, som Anders farit åstad och gifvit henne i bröllopsgåfva, och som sedan i alla dessa år blifvit stående framme,
till ett tecken på hur sen människan är att kasta hoppet ifrån sig — en smällkall vinterafton gick Lena ut och ställde sig vid farfarsapeln för att gråta. Hon grät aldrig så att Anders såg det, fast hon aldrig förrästen visade honom någon försyn, hvarken hvad leda ord eller tunga suckar beträffar. Men tårarne skulle taga för hårdt på honom, det visste hon.
Det var eljest icke ofta hon grät, och hvar gång tårarna kommo förundrade hon sig öfver, att de icke voro alldeles utsinade. Och för hvarje gång kändes de bittrare och gåfvo mindre lättnad åt sinnet.
Som hon nu stod där, tänkte hon på, hur hon kallades ett hår af hin, och hur hennes vackra namn Lena blifvit utb}tt mot Lea för att inte säga "Den Le'a". På sätt och vis kunde hon ju förtjäna det, och däröfver fällde hon tårar; men å andra sidan skulle hon varit mer än människa för att icke ... ja ... göra skäl för omdöpelsen — och detta var en ny anledning till tårar.
— Är jag den lea, borde åtminstone den lee hjälpa mig! — snyftade hon i sin förtviflan.
— Hvad behagas? — frågade en röst bredvid henne.
Lena såg förvånad upp och slutade i häpenheten att gråta. Så såg hon hvem det var.
— Å Gud bevare mig! utropade hon förfärad.
, ^ — Inga opassande uttryckssätt, om jag får be! sade den lede.
— Skall jag dö nu? tyckte käringen. Redan!
— Var det inte det du ville då? frågade den lede. Jag trodde du grät öfver lifvet.
Kliché : Bengt Silfversparre.
SIVERT NIELSEN. †
