Sida 209
CARL JONAS MEIJERBERG. †
Foto. btorman, Stockholm. u.ciché: Bengt Silfversparre,
En man, som på folkskoleväsendets område, före de dyrbara skolbyggnadernas tid, uträttadt mycket godt, f. d. folkskoleinspektören Carl Jonas Meijerberg afled den 8 december, 87 år gammal. Ännu för jämförelsevis kort tid sedan kunde man se den långe, magre gubben med det ofantligt skarpt skurna ansigtet och den i marken snuddande, sväfvande rocken vandra genom gångarne i k. bibliotekets läsesal. Ty M. fortsatte allt till det sista sina studier. Han lär ha behärskat icke mindre än 25 olika språk och lämnar efter sig ett trettiotal band manuskript, väl hufvudsakligen rörande jämförande språkforskning.
M. föddes den 7 okt. 1816 i Brunflo församling i Jämtland, uppfostrades efter sin faders tidiga frånfälle hos sin morbroder, kontraktsprosten Alb. Renström i Nordingrå, Ångermanland, och blef 1836 student i Uppsala. Sedan han ett par år verkat som lärare vid en privatskola i Fagenede i Hallands län, upprättade han 1842 jämte ett par andra skolmän realgymnasiet i Göteborg samt 1845 i samma stad en egen privat läroanstalt, Meijerbergska skolan, hvilken han förestod i 18 år. Då folkskoleinspektörsinstitutionen upprättades år 1861 utnämndes M. till folkskoleinspektör i Bohuslän, hvarifrån han 1863 kallades iill inspektör vid Stockholms stads folkskolor. Denna befattning bibehöll han till år 1888.
Meijerberg var åren 1867—69 ledamot för Stockholms stad af riksdagens andra kammare och 1876 Sveriges kommissarie vid afdelningen för undervisningsväsendet å världsutställningen i Filadelfia. Vidare var han ledamot af 1875—77 års kommitté för utarbetande af betänkande angående minderåriges antagande och användande i fabrik, handtverk eller annan handtering, samt af 1882—84 års läroverkskommitté. Sedan 1861 var han ledamot af k. vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.
En man af kraftigt skaplynne, skydde M. aldrig att taga i, och redan i Bohuslän började han ordna folkundervisningen på ett sätt, som man först icke kunde tänka sig. På den tiden voro lokalerna ofta smutsiga lador, och det fanns 15-års barn, som inte kunde stafva. Det samma var förhållandet i Stockholm, där lokaler, materiel och allt var i högsta grad uselt. Och det fanns på den tiden inalles 28 folkskollärare och lärarinnor i Stockholm.
Så kom Meijerberg som den store nyskaparen. "Herrn kostar oss mycket pängar!" hette det den tiden. Men "han" förstod, att det var väl använda pängar och visste också att drifva sin vilja igenom. Nog fick den stränge många fiender bland de store, men af barnen var han alltid afgudad.
Meijerberg borde, kan det med skäl tyckas, få en minnesvård vid något af Stockholms finaste folkskolehus.
EMIL von QVANTEN. †
Efter ett äldre porträtt KHchf: Bengt Silfversparre.
Författaren till »Suotnis säng», Emil von Qvan" ten, afled den 5 december i San Remo i Italien, på rivièran nära franska gränsen.
Född 1827 i Björneborg i Finland, blef Q. 1840 student vid Helsingfors' universitet och ägnade sig åt vittra studier. Han måste för hälsoskäl göra en resa till Kaplandet och Ostindien, men bosatte sig sedan 1853 i Sverige. En synnerligen entusiastisk natur, gaf den unge mannen år 1855 i en skrift uttryck åt idéer, att Sverige under Krimkriget borde uppträda aktivt mot Ryssland, så att Finland blefve frigjordt från det ryska väldet. Äfven i en senare publikation gaf han uttryck åt sitt rysshat.
På 1850- och 1860-talen slöt sig den i hög grad lyriskt anlagde och sangviniske mannen naturligt nog till »Skandinavisterna». Q. hade på 1850-talet utgifvit två diktsamlingar, som blifvit mycket uppmärksammade för sin klara form och innerlighet, och Carl XV, som ju tyckte om och omhuldade konstnärer, hedrade nu Qvanten med sin vänskap samt gjorde honom 1864 till sin bibliotekarie. Äfven kungen hade, som bekant, stora politiska drömmar och vid 1864 års dansk-tyska krig spelade Q. en tid en ganska märklig roll såsom ett slags privat mellanhand mellan Carl XV och Fredrik VII, i syfte att åstadkomma ett gemensam uppträdande till Skandinaviens försvar, — en roll, öfver hvilken ännu af lätt insedda skäl ett visst dunkel måste hvila.
Någon stor politisk roll blef det emellertid aldrig Q. beskärdt att spela, men som skald och publicist har han gjort betydande insatser. Han samlade bl. a. gamla svenska folkvisor och utgaf dem han fann vackrast i en präktig upplaga. I striden om offentlighet vid underdomstolarne på 1880-talets början var Q. en af de drifvande krafterna, då Publicistklubben protesterade mot det dunkelvälde vederbörande läto komma sig till last. Och fastän den gamle skalden på de senare åren varit bosatt på olika ställen i Italien, har han dock alltid med varmaste deltagande följt Finlands öde.
Q. sörjes närmast af maka, f. Örnberg och känd
som författarinna under märket »Turdus Merula».
* * *
Genom tillmötesgående af en ungdomsvän till Q., äro vi här i tillfälle återgifva en bild af »Suomis skald» i hans fulla mannakraft.
