Sida 503
HVAR & DAG
Han förstod, att denne man hade något att vårda utom sig själf, något som var viktigare än hans innersta kraf.
— Ditt personliga anseende har blifvit mer för dig än skuggan, som gick framför och lockade. Nu är detta personen och du själf skuggan. Hädanefter får du vara rädd för ljusa dagar.
Dörren gled igen och en annan öppnades. Någon gnolade "Solveigs Sang" ute i trappan. Medicinaren tände en ny cigarrett och rökte den med half-slutna ögon. Han såg likgiltig ut. - Möjligen tänkte han på det lif, som måste lefvas.
Det var i en tysk bierhall som vännerna nästa gång träffades. Man satt vid sina bord och tömde en sejdel för att släcka törsten, som ständigt gjorde sig kännbar dessa varma septembereftermiddagar. En herre i svart kappa och bredskyggig hatt gick fram och tillbaka genom hallen, sökande sig ett bord. En uppasserska, som ilade förbi med fyra tomma bockar, sade honom några ord, och visade med hufvudet åt motsatta sidan. Han lyfte på hatten och styrde sina steg mot det lediga bordet, kastade en snabb blick på grannarne till höger och vänster, flyttade mekaniskt bort en kvarlämnad tidning och stödde därpå hakan mot den knutna handen, i det han med lik. giltig min följde de människor, som ständigt strömmade ut och in.
En röst i hans närhet kom honom plötsligen att spritta till. Det var en kylig, genomträngande röst, som med naturlig omsorg pointerade hvarje bokstaf i orden. Max såg en man i guldbågade glasögon, bakom hvilka en stirrande, ehuru ganska skarp blick forskade rundt kring hallen. Vid hans sida gick en ännu ganska ung kvinna, hvilkens hållning, klädsel och sätt att röra sig i allo tillkännagaf den om sin maktställning medvetne individen. Herrn kunde ej undgå att möta Max' blick, som med i ögonen fallande intresse fixerade honom. Ett ögonblick syntes han oberörd, men därpå blef blicken ännu mera stirrande och slutligen kom det något närvarande öfver hans drag. Det var som skuggan af ett leende.
— Du här, Max! Det var verkligen längesedan! Man skakade hand och utbytte några fraser, i hvilka äfven ingick föreställandet af damen, som enligt Max' ' gissning var f. d. vännens, numera doktor Hartmans fru. Vid hälsningen märkte Max genast, att hon var både en vacker och pretentiös kvinna och började ofrivilligt studera sin väns nuvarande utseende. Men det skvallrade om intet. Han hade denna lugna och befallande öfverlägsenhet öfver sina drag, som man ofta finner hos dem, som äro vana att betraktas såsom auktoriteter på sitt område.
Man hade slagit sig ned vid Max' bord, men samtalet gick trögt liksom det varit människor utan föregående förbindelser som sammanträffat. Frågorna voro generella och svaren koncentreradt upplysande. Doktorinnan bibehöll en förnäm likgiltighet inför herrarnas konversation, men då hon talade någon gång, läspade hon fram några ord utan betydelse. Hon tycktes hafva sina dubier gentemot denne främling, som ej, åtminstone hvad det yttre beträffade, syntes tillhöra hennes egen klass.
— Du är således icke bosatt i Sverige? frågade läkaren, men på tonen kunde man höra, att han fordrade ett diskret svar. Han liksom fruktade att komprometteras genom allt för detaljerade upplysningar. Max förstod, men vaktade sig väl för att förråda något.
(Forts, å sid. 488)
— 4
FRYKSDALENS TRAFSÄLLSKAP.
Foto. Alin lins. Sunne i™ >,< i- * „ o . .
.. Kliché: Kem. A.-B. Bengt Silfncreparre Sthlm—Cbg
FRYKSDALENS TRAFSALLSKAP, bildadt i Sunne (Värml. län) efter initiativ af Stallmästare H. A. Huss, hade nyligen täflingar å Dunderängsvikens präktigt anlagda bana å Fryken under
stor anslutning från allmänhetens sida, och meddela vi en gruppbild af deltagare.
