Sida 853
FREDLIGA FÖRHANDLINGAR.
Foto. Rydiv Storkholm. Kliché: Kem. A.-B. Bennt Silfversparre Sthlm—Gbg.
FÖRHANDLINGSNÄMNDEN INOM TOBAKSINDUSTRIEN.
Förhandlingsnämnden inom tobaksindustrien som under ordförandeskap af d:r Elmquist — chef för kommerskoll. afdeln. för arbetsstatistik — arbetat sedan förlidne maj månad, har den 7 sept. afslutat sina arbeten och till vederbörande organisationer — Svenska cigarrfabrikantföreningen och Tobaksarbetareförbundet i Sverige — afgifvit sitt betänkande, innefattande förslag till behandling af arbetstvister äfvensom till detaljerade aftal rörande arbets- och löneförhållanden, lärlingsväsendets ordnande och arbetsreglemente för industrien i dess helhet. Aftalstiden är föreslagen till 5 år. Om, såsom är att antaga, vederbörande organisationer acceptera dessa förhandlingsnämndens förslag, är härmed på den fredliga förhandlingens väg för en af våra större industrigrenar ernått ett resultat, hvartill få industrier i vårt land ännu kunna uppvisa ett motstycke, och är det att önska, att det här gifna föredömet skall mana vederbörande inom andra yrkesgrenar till efterföljd. Att svårlösta divergenser mellan arbetsgifvare och arbetare ordnas på ett i allo bättre sätt genom sakliga och lugna förhandlingar än därest det först fått komma till öppen brytning genom
arbetsinställelse, därom torde de nu slutförda förhandlingarna utgöra det mest talande vittnesbörd.
För det goda samförstånd, som besjälat dessa förhandlingar, hafva de delegerade ock gifvit ett särdeles tilltalande intryck genom att; efter slutadt arbete sam-manskjuta en ganska vacker grundplåt till bildande af en "1904 års förlikningsfond för tobaksarbetares ålderdomshjälp", hvilken öfverlämnades åt de båda organisationerna att af dem gemensamt förkofras och förvaltas samt disponeras för det ändamål namnet angifver.
Å bilden här ofvan återfinnas ordf. d:r Elmquist (1), fabrikantföreningens representanter, herrar John A. Bäckström, Stockholm (2), A. J. Seiersen, Malmö (3), P. Fitger, Göteborg (4), J. Gruggel, Malmö (5), Hj. Bolin, Stockholm (6), G. Lampe, Göteborg (7) och G Nordström, Stockholm (8) och arbetarnes representanter, herrar P. Laisson (9), C. Bergström (10), Alb. Kindstrand (11), N. Jönsson (12), A. Hedman (13), O. Bernheim (14), C. Schaeffer (15) äfvensom sekreteraren d:r Bergsten (16).
EN FIENDE.
Episod från rysk-japanska kriget af Wilhelm Hagqvist.
Iwan Iwanovitsj hade förtroendet att vara sin kaptens kalfaktor. Han var en ung reservist, nyss tagen från sitt lilla landtliga hem vid öfre Wolga, och det mest karaktäristiska hos honom var, utom hans jättestora växt, en säflighet och långsamhet i rörelserna, som gjorde honom nära nog omöjlig för posttjänst, samt ett godmodigt, barnsligt leende ansikte.
Kompaniet hade nyligen utsändts till fronten och hade ännu icke fått tillfälle att pröfva någon dust med fienden. Under den senaste natten hade det emellertid blifvit framryckt i främsta linien af bevak-ningskädjan och från dess bivackplats kunde man redan höra gevärsskott smattia från olika punkter i den framförliggande terrängen.
Det led mot aftonen, och Iwan hade kallats att infinna sig hos sin kapten, hvilken just satt inne i sitt tält sysselsatt med skrifgöromål.
— Iwan, sade kaptenen, jag vill be dig utföra ett privat uppdrag åt mig, nämligen att öfverbringa några skrifna rader från mig till kapten Aratow, som ligger med sitt kompani ett par eller tre verst söderut.
Vägen leder inte alldeles genom säkra trakter och du får vara på din vakt. Men det ligger mig om hjärtat, att kapten Aratow får brefvet, och en handfull japaner får icke afskräcka dig.
Iwan gjoide honnör och stoppade det anförtrodda brefvet innanför vapenrocken. Därefter gick han att hämta sitt gevär och sitt patronbälte och satte sig genast i marsch åt det anvisade hållet.
I början hade han att följa en smal lerig väg, men denna förlorade sig snart i en sumpig dalgång, hvilken tydligen under vårflödet hade stått helt och hållet under vatten. I väster höll solen just på att gå ned och spred en disig glans öfver de blånande bärgsryggar, som hvälfde sig vid horisonten, medan från öster hördes bruset af en sakta rinnande flod.
Allt var så ödsligt och stilla rundt omkring. Högt uppe i luften kretsade ett par stora svarta fåglar, och de voro de enda lefvande varelser, som stodo till att upptäcka.
Iwan började känna sig beklämd till mods. Han var visst ingen räddhågad natur, men här gick solen
— 835 —
