Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

CARL EDVARD EKMAN. †

Natten till julaftonen afled efter en kort tids sjukdom bruksägaren CARL EDVARD EKMAN å Finspong i en ålder af 77 år.

Ödet fogade det så, att den gamle fick sluta sina ögon på samma plats där han först såg dagens ljus. Han var nämligen född i Göteborg den 7 mars 1826 och vistades nu, när döden träffade honom, på tillfälligt besök i fädernestaden.

Det har visserligen en tid varit tyst om den gamles namn, hvilket mer än en gång ljudit som fanfar i stridens hetta, men det har icke varit glömskans tystnad. Hans lifsverk var icke af det slag som värderas i dag och i morgon är spårlöst förrunnet i sanden. Tvärtom, det enda tiden mäktat åstadkomma är att bryta udden af de förhastade och orättvisa beskyllningar, som meningsmotståndare till den oförfärade kämpen icke skydde att en gång slunga efter honom.

Till sitt 16 :de år åtnjöt Carl Ekman vanlig skolundervisning. Sedan han därpå genomgått Chalmerska skolan i Göteborg, började han under sin äldre broder Gustafs ledning praktiskt sätta sig in i bruks-göromålen på Lesjöfors egendom i Värmland. Så utbildade han sig vidare i Filipstads och Falu bergsskolor och gjorde efter väl beståndna prof en längre utrikes resa för att fullborda sina studier och få tillfälle att se på Sverige från kontinental synpunkt.

Tack vare sin vakna intelligens och sin osvikliga arbetskraft hade han nu vid 23 års ålder kommit så långt att han med utsikt om framgång kunde uppställa sig bland de täflande, när chefsplatsen vid de De Geerska Finspongsverken skulle tillsättas. Vederbörandes val föll på honom och nu hade den unge bergsmannen riktigt kommit i luft, som passade honom.

Det är otroligt hvilken energi den nye ledaren utvecklade. Allt skulle bli bättre, större, modernare, ändamålsenligare, ståtligare. Gjuteriet, valsverket och smedjorna ombyggdes, slottsbyggnaden fullbordades, egendomsarealen utvidgades gång på gång. Och för Carl Ekman gällde också regeln non multa, sed multum — här något fritt tillämpad: icke endast mycket utan också väl.

Carl Ekman var för mycket härskarenatur för att finna sig i att vara mindre än den förste. Förvaltaren köpte sig så småningom in i egendomen och inom ej fullt 10 år hade han blifvit ägare till hela den stora possessionen. Där satt han nu som kung med alla ett lifssjudande och snabbt växande kungadömes pliktbördor på sina starka skuldror. Han var mannen som visste allt, tillspordes om allt, kunde allt. Alla kommittéer, nämnder, stämmor och »råd» skulle ha honom till ordförande. Öfverallt där ett handtag behöfdes, väntade man Carl Ekmans starka grepp, och man väntade aldrig förgäfves. Hur han stod bi? Ja, han var af en gammal kärnsläkt, en sådan som väl snart endast myten har att uppvisa.

Finspongs kanongjuteri hör man redan på Gustaf II Adolfs tid talas om. Men ur sin relativa obetydlighet höjdes bruket först af Carl Ekman. Svenska staten var en stor kund, fast Ekman, enligt de Geer, visst tyckte, att »det är mycket angenämare för en fabrikant att arbeta för en utländsk regering än för den svenska» och riktade sina bemödanden därefter.

Detta får icke uppfattas som någon slags osvenskhet. Ekman var blott mån om sin fullkomliga själfständighet och ville helst vara oberoende af svenska beställningar. Sin svenskhet fick han tillfälle att lägga i dagen, när det gällde att genomdrifva begagnandet af svensk material vid våra järnvägsanläggningar. Det var nämligen icke utan vidare, som vederbörande gingo in på de Ekmanska åsikterna om »hur svenska stålet biter».

Utom det att Ekman dref upp Finspongs bruksrörelse till en förut oanad höjd, och gaf etablisse-

mentet namn för förstklassig brukshandtering, har han varit ett mönster i många andra afseenden för en stor egendomsherre. Landtbruket omhuldades på det omsorgsfullaste och bedrefs efter storstilade prin ciper, och skogsskötseln åtnjuter anseende att ha bedrifvits på det kanske rationellaste sätt i vårt land. Af egendomens 100,000 tunnland upptages 30,C00 af planterad skog; Carl Ekman heter mannen som planterat den.

Om man dessutom nämner, att ban inrättat mejeri, slakteri och fiskodlingsanstalt, att han omhuldat biodling, humleplantering, häst- och kreatursskötsel, att han med fin urskillning vårdat sig om slottets bibliotek och tafvelsamling, att ban grundlagt Fiskeby pappersbruk och Grafversfors stensliperi, det förnämsta i Sverige, så framgår ännu tydligare hvilken oerhörd verksamhetslust och arbetsförmåga han ägde.

Icke nog med detta. Carl Ekman kände sin maktställnings förpliktelser äfven i ett annat afseende. För sina tusentals underlydande visste han icke blott att skaffa bröd och arbete. Han gjorde hvad han kunde — och det var icke litet — för att bereda dem trefliga bostäder och skaffa dem »andlig spis». Särskildt för skolväsendets höjande inom sitt »kungarike» gjorde han stora uppoffringar både af tid och penningar.

Hans intresse för skolväsendet liar förrästen icke varit begränsadt till hvad som legat honom närmast. När den dagen kom, att man gjorde anspråk på hans duglighet äfven för rikets bästa, tog Carl Ekman inom riksdagen, hvilken lian först tillhörde som representant för borgarståndet och efter representationsförändringen som ledamot af 1 :sta kammaren, sig särskildt skolfrågan an. Hans folkskolemotion af 1862 anses som banbrytande, och de yrkanden om seminariernas och lärarebildningens höjande samt om tillsättande af inspektörer samt särskild folkskolebyrå han där framställde blefvo efter hand bifallna och förde på sin tid skolan ett långt stycke framåt.

Hans arbete inom riksdagen blef såsom ju var att vänta intensivt. Såsom medlem i åtskilliga af riksdagens förnämsta utskott lämnade han ingen möda ospard att sätta in hela sin personlighet vid afgörandet af de frågor vid hvilkas handläggande han hade att deltaga och såsom statsutskottets ordförande kunde han om ock med knapp majoritet genomdrifva sitt, det s. k, »skånska» partiets en gång mycket omdiskuterade kompromissförslag i försvarsfrågan. I dessa dagar voro både finans- och statsministerposterna honom erbjudna, fast Ekman föredrog att stanna utanför ministären.

Under de följande åren drog sig Ekman, upptagen af sina vidsträckta affärer, mera tillbaka, men hans ord vägde alltid tungt då han, rustad med ovanlig insikt och sakkunskap samt i besittning af en klar och öfvertygande framställningskonst, lade detsamma i vågskålen, äfven sedan protektio-nismen kommit till välde i kammaren och Ekman uppställt sig som en af det nya systemets mest prononcerade motståndare. — Ända till 1893 tillhörde Carl Ekman riksdagen.

På gamla dagar fick Cail Ekman uthärda en stoim, som skulle böjt nästan hvilken rygg som helst, men ur hvilken han framgick obruten. Finspongs bruk råkade ut för ogynnsamma konjunkturer, och det kan betraktas som ett underverk att Carl Ekman gick som segrare ur striden mot ett oblidt öde. Mycket hade man respekterat honom förut, men efter detta eldprof tyckte man, att först nu hade man ett mått för hans styrka.

I jämförelse med tidigare dagar tillbrakte Carl Ekman sina sista år i ro och lugn. Men ännu i det sista visade han sig vara mannen med den skarpa blicken, den vänsälla och hjälpsamma hugen, de stora måtten och den trofasta pliktuppfylle sen.

Yttre utmärkelser hade rikligt kommit honom till del. Han var riddare af Nordstjärneorden, kommendör med stora korset af Vasaorden samt riddare eller kommendör af flera utländska ordnar. Dessutom led. i Landtbruksakad, och Vetenskapsakad.

Han sörjes närmast af sonen Axel Ekman, sin faders efterträdare som disponent för en del af det gamla Finspongs bruk, samt dottern Gustava, gift med biskopen i Visby G. v. Schéele