Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

OTTO EMIL LINDBERG.

Professor Lindberg, hvars bild vi i dag återgifva, är en af Göteborgs populäraste personer. Som läiare vid Göteborgs högskola har han i sällsynt grad hc-kats vinna sina lärjungars tillgifvenhet och väcka deras intresse för sitt ämne. Men hans varma nit för allt bildningssträfvande och för alla humanitära rörelser har ej tillåtit honom att inskränka sig till denna mycket kräfvande lärareverksamhet och därmed förenadt vetenskapligt arbete, utan vid sidan häraf har han funnit tid att genom föreläsningar, föredrag, tidningsartiklar och populära skrifter i vida kretsar verka för spridande af kunskap, sedlighet och religiositet. Hvad som härvid gifvit professor Lindbergs namn en så god klang och gjort hans inflytande så stort är icke blott den klara och tilltalande form, hvari han vet att kläda sina tankar, utan ock det, att man öfverallt bakom orden märker en man, som själf kämpat sig till sina åsikter, och ett hjärta, som klappar varmt för de små och vanlottade i samhället.

Hvad som förut i icke ringa mån bidragit att alldeles särskildt dana professor Lindberg för folkuppfostrarens kall är den utveckling han själf genomgått och de mer än vanliga svårigheter han haft att öfvervinna, innan han nått sitt mål. Om sina lefnadsomständigheter har han själf meddelat oss följande:

Född 3 maj 1850 i Kila förs. nära Nyköping ge nomlefde jag en tämligen glädjefattig och besvärlig barndom, tills jag, efter att hafva försökt mig på olika yrken, vid 18 års ålder såg min nästan obetvingliga lust för studier tillmöteskommen. Jag hade lämnat hemmet vid ungefär 14 år med absolut ingenting annat som bagage än en god och intelligent moders religiösa och moraliska ledning och råd. Men detta var ett bättre arf än något annat. Ty det hade förmått att bevara mig för frestelser och gjorde, atc när jag sedan sammanträffade med goda och religiösa människor, det redan inneboende allvaret kunde vidare utvecklas, så att jag egentligen från så långt jag kan minnas varit en religiöst reflekterande och lefvande människa.

Naturligtvis står jag i outplånlig tacksamhetsskuld till goda och ädla människor för, att jag fick ägna mig åt studiebanan; ty de lektioner jag under tiden gaf, räckte naturligtvis ej på långt när till att bestrida utgifterna — liksom ej häller de konditioner jag hvarje sommar innehade. Och på sådant säit kunde jag sex år från det jag lämnade verkstaden få upplefva den oförgätliga stunden, då jag fick sätta på mig den hvita mössan. Utom de skriftliga vitsorden hade jag då i den muntliga studentexamen 23 betyg.

Det var nu meningen, att jag skulle gå in i det andliga ståndet, och jag bedref också till en början mina studier vid akademien för detta syfte. Men dels inträfEade vid denna tid hos mig ett omslag i mitt religiösa tänkesätt i frisinnad riktning, mestadels genom studier af Wikner och Boström, ett omslag, som ingaf mig afgörande betänkligheter mot att verka inom ett samfund med en åskådning i flera afseenden en annan än den jag nu hade tillägnat mig. Dels hade jag alltför ifrigt tagit itu med de akademiska studierna, ännu uttröttad af den rätt stora kraftansträngning, som behöfts för att, jämte privat-

läsning med andra, på jämförelsevis kort tid absolvera min studentexamen. Jag blef därför af öfveransträngning så pass sjuk, att jag ansåg mig böra alldeles afbryta mina studier, och afsade mig fördenskull det årliga låneunderstöd, som en högt stående numera afliden ämbetsman i Stockholm hade haft den godheten att själfmant erbjuda mig.

Det var nu jag började taga upp den nyss bortgångne kollegiegifvaren Carlings mantel i Uppsala och gaf lektioner hufvudsakligen i hebreiska, men efter hand äfven i grekiska och filosofi. Jag hade nämligen både i skolan och vid Akademien med stor ifver gifvit mig in på dessa ämnen och hade nu god lycka med de studenter, som hade att i desamma pröfvas i tentamina och examina. Med denna min privata lärareverksamhet fortfor jag ända tills min af flyttning till Göteborg. Den hade på sätt och vis blifvit officiell genom mitt antagande som lärare i den uppsaliensiska kursen för teologisk-filosofisk examen.

Under tiden hade min hälsa småningom förbättrats, så att jag beslöt åter upptaga examensstudierna. Efter någon tids arbete med dessa aflade jag fil.-kand.-examen 1885 och licentiatexamen 1890. Jag liade under tiden på samma gång måst arbeta för min familjs försörjning. Härpå följde tre år senare disputation för graden, hvarvid jag erhöll »med utmärkt beröm godkänd» för både afhandling och försvar.

Två år förut hade jag antagits till extralärare vid Göteborgs Högskola. Nu utnämndes jag till docent och fem år senare till professor vid samma akademiska läroanstalt.

Vid sidan af det akademiska arbetet såväl hä som i Uppsala intresserade mig tidigt och lifligt den verksamhet för folkupplysning och nykterhet, som särskildt på 80-talet kom på dagordningen. Jag tog initiativet till inrättandet af det, till tiden andra arbetareinstitutet i riket, nämligen det i Uppsala, 1883; och har under årens lopp siffran på de populära föreläsningar, jag alltfrån denna tid hållit, stigit till öfver 300. Samtidigt har jag, dock mest i Uppsala, hållit åtskilliga nykterhetsföredrag.

Af skrifter, som jag utgifvit, torde jag utom de rent vetenskapliga få nämna följande populärvetenskapliga, religiösa o. s. v.: Mohammed och Koranen 1897; Harun Arraschid i historia och saga 1900; Sanningstrådar i sagoväf 1894; Religiösa meditationer och stämningar: första delen 1900, andra delen 1901, tredje delen 1903; Framtidens kristendom 1902; åtskilliga broschyrer, såsom: Något om sätten och medlen för åstadkommande af verklig förbrödring människor emellan 1892; Nykterhetsarbetet från etisk synpunkt 1903; dessutom skisser, artiklar och recensioner i tidningar och tidskrifter, såsom de veck lig a religiösa uppsatserna i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, m. m.

Tvänne utrikes resor i vetenskapligt ändamål företogos h. t. 1900 till Berlin med tillfälligt besök i Paris, och jan. och febr. 1902 till Algier med besök i Paris på återresan, särskildt i och för studerande af den semitiska afdelningen i Louvre-museet.