Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

kädja, sida vid sida. Närmast bredvid mig låg en mulatt vid namn Snollelöw, från någon af de danska besittningarne i Västindien; han blef sårad och kvidde. Jag tog honom i axlarne och reste upp honom; kulan hade träffat midt för hjärtat och blodet sipprade ut genom hålet på rocken. Karlen fördes bort — i förbigående må nämnas, att han, märkvärdigt nog, kom sig, och i slutet af året råkade jag i Köpenhamn min svarte vapenbroder som konvalescent. Emellertid hade jag, när jag hjälpte upp min sårade kamrat, blottat mig för den fientliga elden, och i ett nu kände jag en häftig stöt och gaf till ett rop. "Hvad er det?" ropade närmaste officeraren. "Underofficer Envall är skudt!" svarade soldaterna, som sågo hur det rann ur min vänstra sida. Det var dock ej blod som rann utan — det härligaste danska kornbränvin. Min "lommeflaske" hade mottagit kulan, gifvit denna en annan riktning, men låg nu själf krossad i bitar — den gamla hederliga pluntan, som följt mig hela fälttåget, hade till sist offrat sitt eget lif och räddat sin herres.

Nu blåstes till anfall, vi rusade upp och stormade med fälld bajonett mot den fientliga linien. Den höll sig tappert men måste dock snart vika tillbaka. En tysk jägare var blott ett par tum från min bajonett i det ögonblick han begaf sig undan. Det var troligen hans kula som minuten förut pep förbi mitt hufvud.

Klockan mellan 10 och 11 på förmiddagen kommo vi till byn Kongsted, men dessförinnan utgjorde vi betäckning åt ett i fullt engagement med fienden varande half-granatbatteri. Härunder sammanträffade jag med den ofvan nämnde frivillige grefve Sven Löwen, hvilken under slaget tjänstgjorde som general de Mazas adjutant; flera granater kreverade i vårt nära grannskap, men vi blefvo oskadade. I den nämnda byn stannade vi till aftonen, då vi, vid 10-tiden, åter ryckte in i fästningen. Vår bataljon hade förlorat 4 officerare i döde och 5 i sårade samt en mängd soldater; endast i mitt kompani hade närmare 40 man stupat.

Efter Fredericiaslaget följde vapenstillestånd, och de svenska frivilliga aftackades. Mina afskedsbetyg från bataljonen är af följande lydelse: "Frivillig korporal Gustaf Envall har veret ansat fra den 1 janu-arii till den 28 augusti 1849 ved l:e Lette Bataillon och i denne Tid fyldt sine Pligter med Nöiaktighed og Dristighed og til sine foresattes Tilfredshed; han har med Heder deeltaget i Affairen ved Gravenstein d. 3 april og Slaget ved Fredericia d. 6 julii 1849, hvor han viste sig som en tapper og dugtig Kriger; og bevidner Bataillonen ham sin fuldkomne Tilfredshed av dette i hans Tjenstetid udviste Forhold." Och till sist kom utnämningen till sekundlöjtnant samt dannebrogskorset. Till vår bataljon hade sändts ett visst antal silfverkors med order, att soldaterne själfve skulle medels namnsedlar rösta på hvilka de ansågo gjort sig förtjänte af dekorering. En vacker dag kom min overkommandersergeant, Danthe, emot mig och sade: "de faar nok dannebroge, Envall: de fik saa ohyre månge lapper". Jag har således att tacka, näst Frederik den syvendes konungsliga nåd, förstås, för

min dannebrog, "den tappre soldat".

* *

Som täxt till de öfriga, till vårt förfogande ställda porträtten af svenska frivilliga från den nämnda tiden har Birger Schöldström lämnat korta biografiska data.

Friherre Jacques Cederström, född 1822, var löjtnant vid Lifregementets dragonkår, då han, jämte sin två år yngre broder Carl Olof, löjtnant vid Svea lifgarde, gick ut som frivillig. Den senare af bröderna blef dödligt sårad vid Fredericiaslaget, men Jacques, hvilken under kriget med stor utmärkelse tjänat som premiärlöjtnant vid 5:te danska dragonregementet, hemkom lyckligt. Han tog transport till Jämtlands hästjägarkår — det är i dess uniform han här synes — och avancerade där till ryttmästare. Han deltog äfven som officer i Nordstaternas armé i amerikanska kriget 1863—64. Blef major i armén 1872 och dog i Östersund följande år. Han var en i hög grad tapper, hurtig och rask militär, en äkta typ för Carl XV:s tid. Gift med Julie Lagerstråle, nu bosatt å sin egendom Verstorp i Blekinge.

Född 1826, deltog med stor utmärkelse furiren Emanuel Kastengren, såsom sergeant vid 3:e danska förstärkningsbataljonen, i kriget 1849, sårades mycket svårt vid Fredericia samt fick dannebrogskorset och löjtnantsfullmakt. Arrenderade 1857—98 den stora egendomen Viby i Västmanland och afled i Uppsala 8 april 1904. Öfver honom har i dessa dagar både i svenska och danska prässen meddelats längre, sympatiska minnesrunor.

I major Envalls berättelse här ofvan nämnes en hans kamrat Laquist. Denne var Carl Edvard Laquist, en son af bärgsfogden Carl L. och Lovisa Fredrika Bonnedal (apotekaredoktor från Arboga) samt f. 30 dec. 1823 å Krämbols bruk i östra Vingåker. Åren 1848—49 var han korporal vid l:a danska reservbataljonen. Efter krigets slut tjänade han 1851—53 som volontär vid Lifgardet till häst och ägnade sig sedan åt bryggeriyrket, först i Stockholm sedan i Finland. Dog i Helsingfors 12 nov. 1886. Gift i Finland med Anna Katarina Grönholm.

Friherre Axel Reinhold Leuhusen, född 1815, och premiärlöjtnant vid flottan, tjänstgjorde 1849 i samma grad å danska örlogsflottan, avancerade till kapten och var 1858—70 chef för västra lotsdistriktet. Dog i Helsingborg 1886. Gift med den berömda målarinnan Adelaide Valerius.

Friherre Peder Fredrik Ribbing till Zernava, f. 1820, deltog 1849, då löjtnant vid Andra lifgardet, i kriget som premiärlöjtnant vid 6:e danska liniebatal-jonen samt utmärkte sig för lysande tapperhet i slagen vid Eistrup, Veile och Fredericia. Som f. d. öfverstelöjtnant vid förstnämnda regemente afled han i Stockholm 1882, den siste på svärdsidan af sin ätt. En framstående officer och särskildt i hög grad populär hos manskapet vid sitt regemente.

Underlöjtnanten vid Svea artilleri Erik Gustaf Öhnqvist, född 1823, var 1848 sekundlöjtnant vid danska batteriet Dinesen och fick för tapperhet i affären vid Ullerup dannebrogens riddarkors. Blef kapten vid nämnda regemente samt afled 1895. Han var en duglig militär och känd för sitt ståtliga och hurtiga utseende samt var en inom hufvudstadens kretsar mycket känd personlighet.

— 581 —