Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

CHRISTIAN ASPELIN.

Det fanns en tid, då det var enkelt nog att Vara chef på ett stort svenskt järnbruk. Snart sagdt all världens land behöfde det svenska stångjärnet, och brukspatronerna hos oss hade endast att i lugn och ro mottaga de beställningar, som ständigt ingingo. Det berättas också, att de stora brukspatronerna icke ville smida, om de icke förtjänade en riksdaler banko hammarslaget!

Men tiderna förändras. På många håll i utlandet lärde man sig själf tillverka godt järn och gjorde sig allt mera oberoende af det svenska stångjärnet. Det blef nödvändigt att här hemma förädla varan och frambringa färdiga produkter, som alltid hade marknad så väl i utlandet som i Sverige. Ett nytt, stort steg måste tagas i den svenska järnindustrien.

En man, som mer än de flesta bidragit till, att den svenska järnindustrien allt fortfarande, oaktadt alla förändringar i världsindustrien och världshandeln, står på en utomordentligt hög ståndpunkt och liksom fordom intager en rangplats bland våra exportvaror är brukspatron CHRISTIAN ASPELIN å Fagersta. Med sin snabba uppfattning och sin grundliga kännedom i branschen förstod han, att det gällde att icke låta tiden gå om sig, och med en ovanlig ihärdighet skydde han och skyr han inga mödor och kostnader för att försöka nya metoder, och uppnå tillfredsställande resultat. Han har också alltid vetat att omgifva sig med de bästa fackmän. Sålunda är nu till exempel hr Axel Wahlberg — se HVAR 8 DAG n: r 10, IV årgången — anställd som öfveringeniör å Fagersta. I lång tid har hr Aspelin, som till fullo insett, att vetenskapen måste stödja industrien, låtit anställa omfattande undersökningar å järn och stål för att fastställa det inflytande som deras kemiska sammansättning och olika behandling ha på deras hållfasthet och så vidare, och härigenom ha synnerligen viktiga resultat uppnåtts. Man har också på in- och utländska expositioner fått del af dessa undersökningsresultat beträffande Fagerstastålets hållbarhet och af de vetenskapliga undersökningarne rörande metallens hårdhet i allmänhet m. m., hvarom verkets förre öfveringeniör hr S. J. Brinell inlagt utmärkt förtjänst, och till exempel vid 1900 års världsutställning i Paris väckte dessa betydlig uppmärksamhet bland fackmännen. Fagerstautställningen ansågs där vara bland de förnämsta inom den metallurgiska afdelningen. Vid Stockholmsutställningen 1897 såg man ju också Fagerstas ståtliga exposition och Aspelin erhöll då järnkontorets stora guldmedalj samt blef kommendör med stora korset af Vasaorden.

Äldste kände stamfadern för släkten Aspelin var guldsmeden Jonas Aspelin i Ystad, som lefde i midten af 1700-talet. Sonen Thomas Anders var grosshandlare i Stockholm och brukspatron; han ägde Dåvö i Västmanland m. m. Dennes son Thomas, född 1803, död 1877, likaledes grosshandlare och brukspatron, inköpte det gamla Västmanlandsbruket Fagersta, som erhöll sina första privilegier 1601. Det ligger mycket naturskönt vid Strömsholms kanal i Vestanfors socken och gamla Norbergs bergslag.

Thomas Aspelin, som var gift med den vackra och behagliga Jeanna Peterson, hade fem barn, tre döttrar och två söner, hvaraf dock den ene dog i sin späda barndom.

Sonen Christian är född den 29 juli 1830. Han genomgick åtskilliga klasser i Nya elementarskolan i Stockholm samt aflade 1850 studentexamen. 1855 —56 genomgick A. Falu bergsskola och 1858—59 Ultuna landtbruksinstitut samt fick redan i början af 1860-talet öfvertaga skötseln af Fagersta bruk.

Se här i korthet hvad Christian Aspelin uträttat å Fagersta och därigenom för den svenska järnhandteringen i stort sedt!

Fagersta var, att börja med, endast ett vanligt stångjärnsbruk med Lancashirehärdar och vatten-

hammare, .men har sedermera utvecklats till ett fullt tidsenligt järnverk med ånghammare, som tillverkar järn- och stålmanufakturer af en mängd olika slag. I flere år på 1860-talet var Fagersta, utom Sandviken, det enda järnverk, som lyckades vinna så godt resultat af den sedermera epokgörande Bessemermeto-den — om hvars utveckling Göransson hade så stor förtjänst — att dess tillverkning till större delen kunde baseras på den nya färskningsmetoden. Och att man på Fagersta uppnådde så lyckade resultat berodde, som sagdt, på de ändamålsenliga förbättringar och de stora ekonomiska uppoffringar, som A. gjorde med klar blick på framtiden. Produkten blef också allmänt erkänd, och i slutet af 1860-talet kunde A. använda den till sådant, hvartill blott det bästa materialet anses tillräckligt godt. När de nya Remingtongevären vid den tiden skulle tillverkas, erhöll han också beställning på så många gevärspipor, som kunde medhinnas vid de för denna fabrikation särskildt anlagda verkstäderna.

I början af 1870-talet började man tillverka sågblad och fjedrar, år 1884 ståltrådslinor, specialiteter, för hvilka Fagersta blifvit världsberömdt. På 1890-talet tillkom fabrikation af valsade ståltuber, velociped- och kalldragna ångpannerör, m. m. Större delen af det utmärkta Fagerstastålet tillverkas numera genom den s. k. Martinmetoden.

Klart är, att de olika verkstäderna vid Fagersta under årens lopp vuxit alldeles ofantligt. Sedan i början af 1860-talet har i nybyggnader nedlagts ett kapital af omkring 5V2 millioner kr. Sålunda ha tid efter annan anlagts, utom masugnar med bessemerverk, martinstålverk, flere valsverk för stål, stångjärn, tuber och plåt, tråddrageri, linslageri för järntrådslinor, sågbladsverkstad, ånghammarverk med flere ånghammare för nedsmidning af göt, m. m., tubdrageri för kalldragning af tuber, o. s. v. Dessutom finnas gjuteri och mek. verkstad, kvarn och såg. Och för ett par år sedan anlades ett storartadt valsverk i samband med två väldiga kraftstationer för elektrisk kraft.

Fagersta med underlydande egendomar förvandlades 1873 till ett aktiebolag med ett kapital af 2V2 mill. kr., men tillhör fortfarande Aspelinska familjen. Bolaget äger bl. a. Fagersta järnverk samt Vestanfors masugnar och bessemerverk. Malmerna tagas dels från de grufvor i Norberg, i hvilka bolaget är delägare, dels från grufvor å brukets egen mark. Vid Semla finnes ett större turbinverk med elektrisk kraftöfverföring till Fagersta och till dessa grufvor.

Några siffror lämna en klar inblick i den storartade utveckling, som Fagersta undergått sedan början af 1860-talet. De årliga arbetslönerna utgjorde då 93,300 kr., i början af 1900-talet 850,000 kr. Malmbrytningen var vid den förra tiden 2,800 ton, vid den senare tidpunkten 34,800. Tillverkningen af stål, smidesjärn och manufaktur resp. 1,372 och 12,000 ton; försäljningssumman för samtliga fabrikater 215,000 och 3,150,000 kr.

Fagerstas arbetarebostäder bilda en hel liten stad med gator och kvarter. Antalet personer, som bo i bolagets hus, har från 1860-talets början vuxit från 800 till omkring 3,100, och antalet husrum från 250 till öfver 1,100. Förhållandet mellan arbets-gifvaren och arbetarne har alltid varit synnerligen godt. En god man, en gentleman, har den anspråkslöse Christian Aspelin varit i alla dagar, i med- och motgång lika. Ty förvisso har ödet icke alltid varit honom blidt, men hans sinne- och hjärtelag ha därför icke förändrats. Nu på ålderdomen kan han med berättigad stolthet se tillbaka på ett lifsverk, som uppskattas af hela den civiliserade världens fackmän. Och man kan endast önska, att Fagerstas chef, spänstig och arbetsduglig som han fortfarande är, ännu i många år skall få lefva och ha hälsan, fosterlandet till gagn.