Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

inkvarterad i en seldonskammare; om natten drömde jag, att jag gick på en sjöstrand, och då jag vaknade hade jag stuckit ut ena foten genom väggen, som var af ler. Råttor och andra mycket, mycket mindre, men mycket, mycket obehagligare djur fick man ock dragas med, detta senare isynnerhet en tid, då jag på 6 veckor ej var ur kläderna.

En och annan lustig situation erinrar jag mig från denna tid; så, t. ex., blefvo vi en afton omkring 20 man inkvarterade i en fårkätte, hvari fanns afbal-kad ett rum för höns och en kalf. Under natten skulle en man gå ut, men tog i mörkret vilse på dörr och klef in till kalfven och hans sällskap. Tuppen slog allarm, hönsen kacklade och kalfven kilade i förskräckelsen ut och gjorde skutt på skutt bland oss, som yrvakna sprungo upp, troende, att fienden var öfver oss, och då kalfstackarn ändtligen blifvit utmo-tad, var det obehagligaste i hela affären, att han på våra uniformer lämnat "sonvenirer" som ej voro vidare behagliga. Äfven med provianten var det ibland illa bestäldt. Så minnes jag, att jag en gång på flere dagar ej fick en bit kött, utan måste lefva på bröd och svart bohvetegröt. Men allt detta nedstämde på intet sätt humöret hos oss svenska frivillige. Vi voro unga, glada och hänförda för den sak, under hvars fana vi ställt oss, trifdes utmärkt bland de godmodiga och präktiga danska landssoldaterna, och studenterna bland oss bemöttes utom tjänsten af officerarne alldeles som kamrater.

Från 17 juli till 26 oktober kantonerade bataljonen i Jutland, hvarefter vi fingo order att gå i garnison i Köpenhamn. Jag hade emellertid, d. 4 augusti, befordrats från menig soldat till underkorporal. I den danska hufvudstaden garnisonerade jag nu från 8 november till 17 december, då jag, på begäran, förflyttades till Första lätta infanteribataljonen. Mitt afskeds-betyg från Första reservbataljonen, hvilket jag ännu i original bevarar, innehåller, att "frivillig Gustaf Envall har stedse vist Lyst til Tjenesten og Aktpaagiven-hed deri og saa vel i som udenfor Tjenesten i et som alt udvist et rosverdigt Forhold og en fortrinlig karakter."

Så kom året 1849. Från Köpenhamn hade jag rest till Als, där min nya bataljon befann sig och vid hvars 4:e kompani jag placerades. På nämnda ö kantonerade vi under årets tre första månader; den 3 april fördes vi öfver till Slesvig, och jag fick vara med där det gick hett till, nämligen i affären vid Gravenstein. För mitt förhållande därunder befordrades jag till korporal, med underofficers titel. Den 6:te rasade äfven en häftig strid — mycket häftig till och

Kliché: Be>igt Silfversparre.

FRIHERRE JAQUES CEDERSTRÖM

med, ty då efter dess slut 3:e reservbataljonen marscherade förbi oss,, hade den blott 4 officerare kvar — men däri fick jag ej vara med, ty jag stod den dagen vid reserven; den 12 däremot var jag med i den strid, som då utkämpades i grannskapet af Dybböl. Från denna dag och till den 22 juni, då vi öfverfördes till Fyen, fingo vi stanna i våra baracker, omväxlande med förposttjänst. Den 4 juli blef jag kallad till öfverste Ræder, som underrättade mig om att han ämnade "anbefale" mig till officer. Den följande dagen öfverfördes vi till Fredericias fästning, som länge belägrats af tyska armén. Vi visste, att man ämnade söka upphäfva denna belägring genom ett utfall och voro beredda på att striden skulle bli het och mer än vanligt blodig. Och dagen därpå, d. 6 juli 1849, stod också det stora, för danska vapnen så ärorika slaget "ved Frederits", och det är mitt lifs stoltaste minne att den dagen ha fäktat under danne-brogen. Under natten kastade tyskarne ett helt rägn af bomber öfver staden och fästningen. Hvar gång vi hörde ett skott, blickade vi upp, men sågo vanligen ej bomben, blott elden ur tändröret. Vid ett tillfälle slog en stor trädgren, som splittrats af en bombskärfva, mössan af mig. Vid 10- à 1 l-tiden på aftonen uppställdes bataljonerna hvar för sig; renslar och kappor hade vi aflagt för att vara så mycket rörligare. Väl 200 svenska frivilliga voro vid Fredericia med i de danska leden — flere af dem stupade, en mängd sårades, nu äro vi blott fyra kvar i lifvet.

Kl. 1 på natten marscherade den danska armén i största tystnad ut ur Fredericia. Det kompani, jag tillhörde, gick i teten af bataljonen. Efter en kort stund upptäcktes vi af de tyska förposterna, ett skott small, och en man i mitt närmaste grannskap fick armen illa skadad. Skyttelinie formerades genast af bataljonen, och vi framryckte under eldgifning. Vi sågo att börja med ingen man, utan vi sköto med ledning af fiendtliga eldlinien. Efter en stund kommo kulor bakifrån hvinande och orsakade stor oro i vår kädja. Jag sände en underkorporal bakåt, men då han ej återkom, sprang jag själf under höga rop, att det är danskar framföre. En officer kom mig till möte, och den åt orätt håll började gevärselden upphörde. Den hade uppstått därigencm all mörkret en annan dansk trupps kädja hade kommit bakom vår vänstra flygel.

Mitt kompani hade snart intagit en betäckt ställning, med order att på inga villkor förr än befallning blefve uppgifva den. Striden däromkring blef allt hetare och hetare. Både tyskarne framför oss och vi sköto allt hvad vi förmådde. Hela kompaniet låg i

E. G. ÖHNQVIST.

E. KASTENGREN.

— 580 —