Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

fogdens försigtighet. Han plundrade då i staden allt som tillhörde Engelbrekts folk och vände sedan åter till hemmet, der han frigaf Engelbrekts maka-

Böndeme i Mellösa rodde öfver till holmen och förde liket till jordlastning i sin kyrka. Ryktet om det blodiga odådet spridde sig med blixtens hastighet öfver riket och framkallade allmän sorg. De maktegande i landet underläto att ställa mördaren till ansvar, men bönderne och Engelbrekts svenner sökte taga sjelfhämd. Förgäfves stormade de det fasta tornet på Göksholm, de fingo nöja sig med att bränna ned gårdens träbygningar. Det yar för öfrigt ett blindt raseri i sorgens bitterhet, som dref dem till anfallet pi Göksholm; mördaren och hans fader hade vid ryktet om resningen flyktat till Ringstadaholm i Östergötland.

Onekligen är Engelbrekt en af de märkligaste personligheterna i vår medeltids historia. Från att icke hafva spelat någon framstående rol, träder han plötsligt fram, hans ord och föredöme mana genast och i vida kretsar till efterföljd — det är tydligen den rätte mannen på den rätta platsen och i det rätta ögonblicket. Fältherreskicklighet, för så vidt man får tala om en sådan i sammanhang med medeltidens krigssätt, eller åtminstone förmåga att ordna och utföra ett anfall på en befäst plats egde han uppenbarligen i hög grad. Man har i senare tid mot honom framkastat beskyllningar för sjelfviskhet och oklokhet; de kunna tillbakavisas som obefogade. Det är sant, att han satte sin broder till fogde på Örebro hus, men han hade dessförinnan lemnat andra slott åt män, till hvilka han icke stod i slägtskapsförhållande. Det kan ju for öfrigt mer än väl hända, att han gaf brodern Örebro icke så mycket för att tillskynda honom en vinst, som emedan han behöfde en fogde, pa hvilken han kunde obetingadt lita; det vissa är, att brodern snart lein-nade Örebro och vi finna ej någon antydan, att han, som öfverlefde den 27 april 1436, hemtade någon fördel af Engelbrekts storverk. Härtill kommer en annan omständighet som kanske innebär förklaringen, hvarför just Örebro hus lemnades åt Nils Engelbrektsson: Engelbrekt hade köpt det från konung Eriks fogde för en betydande penningsumma och kunde således hafva särskild rätt att förfoga öfver detta hus. Att Engelbrekt sjelf vunnit timliga fördelar genom sin fosterländska verksamhet utom besittningsrätten till Örebro län, har ingen kunnat påstå. Att han blef missnöjd med 1436 års val af riks-höfridsman, torde man icke kunna förtänka honom, och hans vrede innebär icke nödvändigt ett bevis för sjelfviskhet. Man kan sträfva efter makten, man kan gräma sig öfver att sakna den, emedan man vet med sig, att maa kan använda den. Mot lågt sjelfviska bevekelsegrunder för missnöjet öfver Karl Knutssons val talar den omständigheten, att enligt rimkrönikan hade Engelbrekt varit nöjd, om Erik Puke och icke han hade blifvit vald. Engel-hrekts underhandlingar med Norge och med hansestäderna år 1436 hafva före-kastats honom såsom vitnesbörd om bristande statsmannaklokhet och ett mindre lofvärdt försök att bakom Karl Knutssons rygg inleda förbindelser med främmande makter. Men denna beskyllning torde vara förhastad, så länge vi icke veta, huru stort inflytande på regeringsärendena lemnades Engelbrekt, när