Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

icke med ledning af ännu bevarade urkunder se, huru vida alla lagmännen voro närvarande — hvilket dock knapt är troligt; vi veta icke ens, hvilka vid den tiden innehade lagmansvärdigheten i Vestmanland, Vestergötland och Småland. Men äfven om allt blifvit vid detta tillfälle iakttaget på det noggrannaste, var hertig Albrekt ingalunda valbar: ehuru genom sin moder härstammande från äldre konungar i Sverige, var han icke, hvad lagen fordrade, en inländsk man. I öfrigt hade stormännen inkallat en ny konung, utan att hafva uppsagt den gamle tro och lydnad, utan att hafva haft giltig anledning till en sådan uppsägelse; de mecklenburgska hertigarne hade trängt sig in i Sverige och der begynt fiendtligheter utan föregående krigsförklaring. De stormän, som vållat allt detta, voro lagbrytare, och det är ingalunda tvifvelaktigt, hvilka beve-kelsegrunder dervid drefvo en och annan af dem. Herr Nils Turesson mottog redan den 9 september 1363 af Bo'Jonsson och tvenne mecklenburgare skriftlig förbindelse, att alla de bref han mottagit af Magnus och Håkan angående Viborg och andra län skulle af de mecklenburgska hertigarne, »så snart de med Guds hjelp kommit till åstundad ställning i Sveriges rike», stadfastas, äfvensom att de skulle ersätta alla förluster, omkostnader och mödor som kunde följa med det af honom å nyo öfvertagna drotseteembetet.

Konung Albrekt, som redan valdagen begynte, till formån för Upsala domkyrka, utöfva sin konungsliga domaremakt, lemnade snart Upsala. Någon eriksgata kunde han icke företaga, ty allenast mälarlandskapen hade underkastat sig, icke ens de fullständigt. Ty när fejden böljades i mars månad samma år (1364), rönte tyskarne och deras anhängare äfven inom dem motstånd, hvilket de j likväl, enligt hertig Albrekts uppgift, bröto. De ryckte fram mot vester, stormade det befästa Sundby vid Hjel-marsund och Örebro hus. »Konung Magnus, heter det vidarer i hans bref, och * hans son Håkan ströfva som flyktingar inom och utom riket, utan att veta hvar de skola kunna eller vilja luta sitt hufvud, utan att hafva några fästen i hvilka de kunna fatta fast fot med undantag af Var-berg.» Äfven grefve Henrik sände till hansestäderna ett bref daterad t i Örebro den 14 mars, hvilket synes dela våra tiders segerbudskaps lyte, öfverdrift. »Vi helsa, heter det, uppriktigt och vänligt herrar rådmän i sjöstäderna. Ers älsklighet vete, att vi med Guds hjelp underkufvat nästan hela Sverige och intagit alla fästen, förstört några och försett andra med besättning, vi hafva tagit mer än 150 fångar af riddare (och svenner). Nu skola vi just rycka öfver skogen till Svaneholm och med Guds bistånd ämna vi äfven besöka Skåne, ty andra fästen åsterstå nu icke än Svaneholm och

Sked af silfver.