Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

till en nämd af tolf svenska och tolf danska rådsherrar, som sammanträdde i Avaskär (nära det nuvarande Kristianopel). Emellertid blef i följd af danskarnes halsstarrighet ingen enda tvistefråga afgjord. Danskarne framkommo nämligen allra forst med begäran, att svenskarne skulle utreda drottning Doroteas morgongåfva, sådan konung Kristofer fordom hade bestämt den, således för Sveriges räkning Nerike och Vermland eller en summa af 15 000 gyllen, de uppläste konungens på latin affattade bref härom, och då svenskarne, af hvilka alla icke förstodo latin, begärde att få en noggrann iifversättning, hvarefter de ville taga saken i öfver vägande, vägrade de danska ombuden att lemna en sådan, vägrade yttermera att lemna ett skriftligt intyg derom, vägrade slutligen att upptaga till behandling någon annan fråga, förrän den om morgongåfvan vore afgjord. Utan tvifvel ville man från dansk sida omöjliggöra en öfverenskommelse, som kunde reda förhållandena och betrygga freden mellan rikena; man kunde nämligen icke hoppas att här få förestafva besluten såsom i Halmstad, ty konung Karl hade aktat sig for att till detta möte sända samma ombud, hvilka det förra året hade gått konung Kristierns ärenden. Hvad sjelfva morgongåfvan beträffade, var svenskarnes försummelse att utgifva den eller ersättningen fullt befogad. Landslagen föreskref, att konung skall gifva morgongåfva åt sin gemål med råds råde, samt att derest enkedrottningen på något sätt tillfogar landet skada, skall morgongåfvan indragas. I konung Kristofers bref finnes intet bifall af svenska rådet om-taladt och under brefvet hänger intet sigill af någon enda medlem af rådet. Fru Dorotea var nu gift ined en konung som var Sveriges fiende, åt hvilken man icke kunde upplåta vigtiga besittningar, som sträckte sig från den norska gränsen och till hjertat af Sverige, ej heller gifva en betydlig penningsumma, för hvilken han utan tvifvel hade värfvat trupper mot Sverige. Konung Karl förklarade, att han ville i frågan om morgongåfvan vädja till påfven (hvilket han ock sedermera gjorde), och mötet upplöstes i hast.

Danskarne, som hade omöjliggjort en fredlig öfverenskommelse, begynte icke långt derefter kriget, utan rättmätig orsak och utan krigsförklaring. I september 1451 bröt en härskara från Norge in i Vermland och for der fram röfvande och »skinnande». Konung Karl, derom underrättad, skref till Danmark och begärde skadeersättning. Den danske konungen vägrade att svara, innan han hade fått öfverlägga med sitt råd, och när detta samlades i november "1451, beslöts att anfalla Sverige. Man rustade, för att göra hufvud-anfallet imder nästa sommar, men fiendtlighetema börjades genast. Så snart herr Olof Axelsson hade återkommit från det nyssnämda rådsmötet, utsände han från Gotland kapare, som skulle göra samfärdseln sjöledes med Sverige omöjlig, och vid jultiden seglade från Gotland en flotta, anförd af landsför-rädaren herr Magnus Gren, och hela kusten från Kolmorden i norr och långt ned åt Kalmar län i söder blef på det grufligaste hemsökt. Herr Olofs svenner och konung Kristierns tjenare landstego i närheten af Stäkeholm, skinnade och brände i den kringliggande trakten, särskildt det s. k. Tuna län, der konung Karl egde stor jordegendom. Konungen, hvilken ungefär samtidigt