Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Sedan man sålunda sörjt for att den andliga och den veridsliga maktens högsta målsmän i landet icke skulle, som under den senaste tiden varit han« -delsen, lefva i oenighet med hvarandra, var man betänkt på att förebygga en olycksbringande täflan om makten mellan stormännen, så snart konung Karl hade afiidit, och gaf man derfor herr Ivar Axelsson, konungens måg, en försäkran, att om konungen aflede, skulle han väljas till rikets »fullmäktige höfvidsman» och gafs honom derjemte rätt att dessförinnan å konungens vägnar deltaga i landets styrelse, hvadan ock alla rikets slott skulle stå öppna for honom. A sin sida lofvade herr Ivar trohet och hjelp, samt särskildt att, så länge han var höfding på Visborg, skulle aldrig någon skada tillfogas Sverige. Fejden mellan tottslägten och konung Kristiem fortfor ännu.

Sålunda var hela Sverige åter förenadt under en svensk konung, med undantag af de områden, som lågo under Borgholms, Kalmar och Elfsborgs slott, hvilka ännu höllos konung Kristiem till handa af slottshöfdingarne herrar Magnus Gren, Ture Turesson och Erik Nipertz.

Konung Kristiérn var naturligtvis icke belåten med den utgång sakerna i Sverige hade tagit, och de medel han använde för att återvinna det förlorade riket voro mångahanda. Konung Karl hade ganska tidigt år 1468 skrifvit till erkebiskopen i Lund och flere danska rådsherrar för att vinna deras medverkan till upprätthållande af freden mellan rikena, och hans åtgärd var så mycket naturligare, som flere af de danska stormännen voro betydligt missnöjda med sin konung. Men ingen bevärdigade honom med ett svar, hvarpå han vände sig till hansestäderna med begäran, att de skulle vidtaga några åtgärder för att få slut på kriget. Derefter kom, i april månad, ett ombud för konung Kristiem till Stockholm. Han hade, märkligt nog, valt herr Ture Turesson (bjelke), som vid så många tillfällen hade visat sig som en förrädare och som icke gerna borde h^va kunnat ses med blida ögon af svenskarne. Något tecken till missnöje varsna vi dock icke — man synes hafva räknat allt för litet noga med dubbelt spel i politiken — och det förslag han framlade om ett möte, som skulle hållas i Halmstad olofsdagen (den 29 juli 1468), godkändes, hvarjemte konung Karl förband sig att vid midsommarstiden sända några rådsherrar till Halmstad för att med danska rådsherrar förbereda mötet. Senare bestämdes ock, att äfven herr Ivar Axelsson skulle vid midsommarstiden infinna sig i Halmstad, for att hans klagomål öfver konung Kristiem der skulle pröfvas. Midsommarn kom, men hvarken herr Ivar eller några svenska ombud infunno sig i Halmstad af orsak som vi icke känna. Herr Ivar lär just vid den tiden hafva varit konung Karl följaktig till Finland för att der bryta motståndet mot Karls konungadöme, hvilket motstånd hade sin främste målsman i åbobiskopen Kort Bitz. Konung Kristiérn hade således förgäfves låtit de danska landstingen gifva sig intyg, att »han hade varit Danmarks herre och konung som en ädel herre och hållit sin ed som en ädel herre och konung» äfvensom att herr Ivar hade sändt honom krigsförklaring utan att dessförinnan hafva inför laga domstol framstält sina klagomål. Ett eget försök gjorde konung Kristiem att återvinna Sverige, i det