Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Jubelåret 1350 lemnade fru Birgittas dotter Katarina, ungefar aderton år gammal och sedan några år gift med herr Eggard van Kyren, Sverige i sällskap med sin fasters man herr Gustaf Tunesson (tre sjöblad) m. fl. för att uppsöka modem i Roma. De kommo i augusti till den heliga staden. Fru Birgitta uppehöll sig för tillfället i trakten af Bologna, syselsatt med att reformera ett kloster. Dottern och hennes följe, som icke hade någon aning oni hennes frånvaro, ströfvade i åtta dagar omkring i staden, letande efter henne, till dess de helt oförmodadt i Peterskyrkan mötte modems biktfader magister Peter. Efter några veckor ämnade fru Katarina återvända, men öfvertalades att stanna och fick kort derefter underrättelse om mannens död. Hon var för modern ett kärt sällskap, men vållade henne mycken oro, alldenstund hon genom sin ungdom och sin nordiska skönhet, hvilken i följd af sin ovanlighet särskildt tjusade italienarne, var utsatt för både artigheter och förföljelser. En gång, när fru Karin med många romerska damer vandrade ut till kyrkan San Sebastiano utanför Roma — en af de kyrkor, som stå i förbindelse med katakomberna och deras fornkristna grafvar — hade några af stadens ädlingar lagt sig i försåt för henne, men en hind, som lopp förbi, uppväckte deras jagtlystnad, så att fru Karin kom oskadd till staden. När hon sedermera tillbads som ett helgon och hennes bild snidades eller målades för att pryda Sveriges kyrkor, framstälde man vanligen en hind liggande vid hennes fötter (fig. 83) Om man än betraktade fru Birgitta med vördnad, sökte hennes råd samt bad om hennes förböner och almosor, så var man dock icke i allo belåten med henne i Roma. Hon tillslöt icke ögopen för stadens uselhet, och hon drog sig icke för att offentligen uttala sina tankar. »O Roma, Roma, utbrister hon, nu måste jag säga om dig hvad profeten sade om Jerusalem. Rosorna och liljorna i din örtagård äro öfvervuxna af tistlar, dina murar äro nedbrutna, dina portar sakna väktare, dina altaren äro öde, dina gudstjenst-kärl säljas och från helgedomarna uppstiga inga offerångor. Ye dig! Om ej Guds vänner ideligen ropade om miskund, vore Roma ej längre till.» Cola di Rienzi hade nyligen gjort sitt olyckliga försök att i medeltidens Roma återställa den gamla republiken. Han förjagades och den inre oenigheten rasade värre än någonsin. Men det var icke allenast mot de verldslige som sierskan från norden riktade sina straffdomar, utan vände hon sig äfven mot pre-sterne, mot påfven. Den utsyäfvande Clemens VI, hvilken hon kallar »Lucifer på den heliga stolen», dör, och hon använder all sin öfvertalningsförmåga på hans efterträdare, den fromme och lärde Innocentius Yl. Äfven han dör; fru Birgitta, liksom skalden Petrarca, är då envis med sina böner, att Urbanus V ville en gång komma till den heliga staden. Och omsider verkade deras 1

1 Denna teckning ar utförd efter en skulpterad bild i statens historiska museum — den enda bild af den heliga Karin som för närvarande finnes der —• men som denna bild ar ytterst illa utförd, har det synts bättre att i fig. 83 teckna ansigte och kroppens proportioner utan af-seende på förebilden, hvars drägt och andra tillbehör deremot äro troget åtcrgifna. Vid helgonets fot ligger hinden, i venstra handen håller hon en lampa, hvarmed betecknades hennes innerliga fromhet, i den högre handen ses allenast en bit af ett föremål, kanske af en pilgrimsstaf.