Ord och Bild: 1899

IOO

HELEN ZIMMERN.

som var af framstående värde. Den grundades i det uttryckliga syftet att främja etiskt allvar och lyftning i konst och litteratur. Den behöfde i fråga om soliditet och värde ingalunda blygas för sig, men den var ett af dessa änglalika barn, som pläga dö unga. Det var till denna tidskrift som Dante Rossetti bidrog med några af sina vackraste dikter, hvaribland »Burden of Nineveh» och »the Blessed Damozel». Och man fann i denna revy sådana uttryck af en djup etisk känsla — bekräftande sanningen af det jag nyss sade om tidens allvar — som i följande passus: »Hvarje människa är född att utföra ett visst arbete. Det är hvarje människas ädla plikt att i ungdomen lära sig sitt särskilda arbete och ihärdigt och allvarligt fullfölja detsamma, af hvad slag det vara må; att fullfölja det, antingen hon mötes af förtal eller af gillande, af välgång eller af olycka, ined ett nit, som kan tillfredsställa hennes eget samvete och hennes Gud. Detta är i sanning att göra Guds verk på jorden, detta är för människan att blifva Guds medarbetare, emedan det är att i dess fullkomlighet utföra den Eviges fullkomliga vilja».

Naturligtvis lämnade Morris bidrag till tidskriften; han offentliggjorde där en serie ganska framstående korta prosadikter jämte ett antal poem, af hvilka några sedermera ånyo trycktes i hans första bok.

År 1856 tog Morris sin grad och hade då att besluta sig för hvad lefnadsbana han skulle välja. Det var naturligt nog, att han, med de böjelser han vid denna tid hade, skulle ägna sig åt kyrklig arkitektur, och han gick in vid den arkitektbyrå vid George Edmund Street, som på den tiden ansågs vara den förnämsta i England inom denna konstgren. Men då han varit där nio månader, hade han tröttnat på det enformiga mekaniska arbete, som bildar inledning till yrket, och eftersom han hade egen förmögenhet, bröt han sig vid unga år en egen bana.

Han var i början osäker och vacklande, försökte först med ett, så med ett annat. Slutligen tog han fatt på målningen, och att han skulle ha kunnat med framgång ägna sig åt målarkonsten visar det förträffliga porträtt han 1859 målade af sin hustru kort före deras giftermål. Men han kände, att han som målare skulle fördunk-

las af sin närmaste väns öfverträffande snille, och han ansåg dessutom, att han icke kunde »få sina figurer att röra sig». Att han icke fortsatte sina studier på detta område var säkerligen på det hela taget en vinst för världen, ty hur långt han än kunde ha kommit som målare och poet, skulle han tydligen i så fall icke fått tid att utföra den gärning som tecknare och som yrkesman, för hvilken alla de, som hafva öppet öga för skönheten, äro honom så stor tack skyldiga. 1858 är ett viktigt årtal i hans lif, i det han då utgaf sin första diktsamling, »The Defence of Gui-nevere», en vacker tillökning till galleriet af Arthur-romaner och Froissart-imiterande krönikor. I betraktande af den starka originaliteten i den ton Morris anslog, var det alls ej underligt, att boken icke mottogs särdeles välvilligt af publiken. Det skulle ha varit mera underligt, om förhållandet varit motsatt. De af bokens läsare, som icke något kände till »Romance of king Arthur» och »Chronicles of Froissart» och den medeltida andan öfverhufvud, kunde icke följa med dess äkta, allvarliga medeltidston. Boken var före sin tid, och när ett arbete icke harmonierar med andan i den tid, som frambringar det, kan det icke väntas göra lycka, förrän intresse för det, som utgör dess innehåll, blifvit väckt. Långsamt men säkert banade sig dock detta Morris' diktverk väg till alla dem, som voro vänner af sann poesi. ■— Det låg i detta slags diktning en stor fara för ytterligt misslyckande. En medeltidsrenässans inom poesien skulle, ifall den röjt svaghet eller affektation, blott ha mötts med hån. Men realismen, — stundom brutal — är så genomgående, den lidelse, som genomandas det hela, är så intensiv, att man icke har någon känsla af en klyfta mellan den gamla och den nya tiden, hur olika hvarann dessa än må vara. Rörligheten, påtagligheten, lifvets egna brinnande färger komma oss att känna oss hemna äfven bland riddare och damer, sådana vi aldrig skola möta dem i verkligheten. En kvinnligt vek sentimentalitet var den fara, som hotade vid ett sådant poetiskt experiment; en manlig, stundom nästan rå styrka är hvad man där i själfva verket möter. Diktens gestalter kunde ha burit kläder, sådana man ser dem på gamla bonader, och blänkande svärd och hjälmar,