Sida 473
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
Strindberg har starkt sinne för denna analysens tragik, att den gör hemlös, att den gör biltog, att den kommer allt hvad den vidrör att vissna. Det är ett fruktansvärdt djupt ord med hvilket Laurentius bemöter Olaus' anklagelse mot kung Gösta, att han afföll från principerna, när denne säger: »Han vågade till och med för sin saks skull affalla, det vågade icke du.» Samma till det paradoxala gränsande tanke återkommer i Lisas ord i Lyckoper: »Om han haft kraft att begå en dålig handling för en god sak, då skulle han åtminstone visat, att han kunde göra ett offer för något annat än sig själf.» Underligast lyda dock i Strindbergs mun sådana ord som Skuggans i samma pjes, — ord hvilka tolka nödvändigheten af rotfasthet i ett kärleksförhållande — att en man aldrig blir en riktig man utan en kvinna. Det är analytikerns hemlängtan efter det begränsade, efter det bundna förhållandet, tröttheten vid idealjagarens negativa kritik och fridlöshet.
Redan i »Mäster Olof» fälles domen öfver den kritik, som siktar mot solen för att träffa skogsbrynet:
Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden dit bort mot målet, dit du vill så gärna: du faller dock af, som vi gjorde alla, om ock ditt märke du tar på en stjärna, ty himlens stjärnor ju också falla.
På samma gång Strindberg har analysens frihetsbegär från alla dogmers bojor, ett fribytarlynne, som stundom gör honom rå, känner han dock äfventyrs- och vikingalusten hos detta kallt kritiska jag som en plåga, som en utstötthet ur människolifvet. Han vill på två sätt befria sig från det. Han kan vilja dränka sitt kallt nyfikna förståndsjag i medvetslöshet. Det finns stunder, då dess världsvishet och diablerier pina honom som en gatpojkes näsvishet eller som en skolfux' pedanteri. Då vill han bedöfva sig för att erfara känslans blindhet i raseri, i kärlek eller i rus eller hvad som hälst, blott för att undkomma det sönderslitande arbetet med att skilja mellan godt och ondt, tillåtet och otillåtet. Han vill, kosta hvad det vill, bli känslomänniska, bli öm, bli barn, bli kvinna, glömma all manlig värdighet och alla begränsande pliktbud. Han vill känna utan några men, förbehåll och inskränkningar: det är känslomänniskans reaktion mot förståndsmänniskan.
Rob. Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1882.
Hans andra stämning är att gifva fritt lopp åt den nyktra förståndsuppfattningen, åt nyttighetssynpunkten. Han fördömer då all poesi, all skönhet som onödighet och våld på naturen. Detta fågelperspektiv kännetecknar hans andra period, den med positivism uppblandade rousseauism, som han förkunnar i Giftas (I 1884; II 1886), i Utopier (1885) och redan i Svenska öden och äfventyr (1882 och följande).
Källa: Project Runeberg ·
