Sida 688
I Tornedalen. Af Viktor Almquist. Med 8 bilder efter teckningar af författaren
644
viktor almquist.
l.UITIOVAARA.
i eget land. Ynglingen på exercisplatsen såväl som arbetaren vid det stora sågverket måste erfara denna känsla vid samvaron med förmän och kamrater. Den burgne hemmansägaren med intresse för det egna fosterlandets politiska och sociala angelägenheter är uteslutande hänvisad till det lilla finskspråkiga Haparandabladet, för att kunna följa tidens rörelser. För dessa trakters till mer än 25,000 personer uppgående befolkning är möjligheten att sträcka sin verksamhet till andra orter inom landet nästan utesluten.
Språkgemenskapen underlättar naturligtvis smuggleriet mellan .de svenska och finska älfstränderna. Frestelsen ligger nära, hälst de talrika öarna och vikarna erbjuda goda gömställen och för de på kilometershåll från hvarandra förlagda gränsvakterna försvåra öfverva-kandet.
Frågar man bonden i hans gård, om han köpte sitt hvita mjöl inne i Haparanda, får man till svar ett kort ja, en skarp, hastig blick. Men därpå, kanhända, om man ej finnes äga en tullherres uppsyn under mösskärmen, kommer långsamt med ett spotskt löje: »Ånej, nog roddes det öfver älfven, men långt söderut; sedan följde vi stranden här. Fi-
skalen kom, men vi frågade: får man inte här i landet ro i egen båt vid egen strand och ha spannmål i båten? Hvad kunde karlen göra?»
Frågar man sedan, hur det förhåller sig med pa-pyrossen, som drängen suger därute på gården, kan man få till svar: »Nåja, han kom hem om kvällen med två säckar tobak i båten. Fiskalen tog dem. Pojken smög bakefter, och i ett huj ryckte han till sig den ena säcken och sprang. Fiskalen kom hit till oss och klagade. Har herrn vittnen? frågade vi. — Nej, sade han. — Gå då och var tyst, ty eljest kan herrn få ledsamheter.»
I hvilken grad smuggleriet bedrifves, vinner i sin mån belysning däraf, att ett rederi, som före spannmålstullarnes införande årligen forslade till Haparanda mer än 30,000 säckar säd eller mjöl, därefter sett sin frakt nedgå till inemot 5,000 säckar om året.
Sju mil uppåt gick vår första dagsresa, hela tiden längs älfven mellan ständiga byar och vackra gårdar. Höjderna på ömse sidor om vattnet och den breda dalen växte allt mera. De skiftade på finska sidan och långt framför oss i luftblått, de reste sig i väster gröna och grå, klädda med skogar och rullstensblock. Det svenska Luppiovaara höjde sin rundade ås öfver grottkamrar och gångar, som bildats mellan de väldiga, på hvarandra staplade granitplattorna i bergets sidor. Bland de vågiga höjderna på finska landet urskiljde vi snart Avasaksa, igenkändt på turisthyddan, som glänste såsom en gul prick på den öfversta kala hjässan. 1 Matarengi midt emot på svenska sidan togo vi kvarter.
Källa: Project Runeberg ·
