Sida 551
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
rättskänslan 1 våra dagars frankrike och dreyfus-affären.
51 i
mer som processen gifvit europeisk offentlighet åt hvad blott få kände, nämligen att Dreyfus blifvit olagligt dömd och att den paleografiska vetenskapens stormän (en Paul Meyer m. fl.) definitivt ur alla synpunkter förklarat det enda lagliga dokument, på hvilket han dömts, vara skrifvet med Esterhazys handstil. Ett parti för sanningen bildade sig. Anatole France, Francis de Pressensé (f. d. medarbetare i Stockholms Dagblad, men ej i denna
fråga), f. d. justitieministrarne Trarieux och Thévenet och Pasteurinstitutets direktör Duclaux voro särskildt verksamma. Det var desse, »som så vansinnigt och djärft börjat detta fälttåg», som exkommunar-den, den numera varmt konservative konseljpresidenten Méline mildt varnade i kammaren den 24 februari 1898 »i deras eget intresse», ty om de ej aktade sig, så skulle det kunna bli svåra obehag för regeringen. »Se det är just hvad denna 'in-
tellektuela élit' (skratt och applåder) ej ser, blundande sticka de fingrarne i öronen. Jag tvekar ej att från höjden af denna talarestol säga, att vi skola drabba dem med lagens strängaste straff, och om de vapen vi ha i våra händer ej äro tillräckliga, skola vi bedja er om andra (lifligt bifall). Edert votum skall visa utlandet, att Frankrike hämtat sig från den våldsammaste kris och att, om patriotismen står på spel, det ej finnes några
partier, alla följa fanan.» (Låt trycka och uppslå talet!)
Användandet af det förfalskade brefvet var ej gärna sedt i ministerrådet, men det fick utrikesministern Hanotaux sköta på bästa sätt, nytta gjorde det ju alltid, och dessutom var det så få som visste om det. Zola klagade, och processen kom för landets högsta domstol, som kasserade domen, enär anklagelsen bort väckas af krigsrätten och ej af krigsministern.
EMILE ZOLA I SITT ARBETSRUM.
Källa: Project Runeberg ·
