Sida 467
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
kur för det s. k. kunskapsträdet på godt och ondt, bibehåller han något af denna olycksaliga blyghet, — blandad med trots — han vet icke hvad han innerst tror och kan aldrig underordna sig under ett tankesystem. I korthet sagdt: slafmärket att slitas mellan stämningar och aldrig vara sin egen är redan inbrändt på hans panna. Han är, säger han om Johan, »en kvaderon», en sammansättning af »pietism, romantik, realism och naturalism», ett lappverk. Det är kulturens inverkan som här första gången visat sig och som påtryckt honom dessa fyra stämplar, som alltså gjort honom icke till en enhetlig människa utan till en splittrad, sammanhangslös varelse. Ord sådana som »öfvergångsmänniska», »affälling» börja redan nu tråda sin häxdans i Strindbergs fantasi och »återgång», »affall» och »samvetskval» bli i hans diktning grundbegrepp.
Detta ynglinganaturens slafmärke är på en gång den missnöjda upproriskhetens samt blyghetens och försagdhetens människostämpel. Blyghet och upproriskhet tillsammanlagda alstra emellertid ej handling, de alstra blott klander, steril kritik, munhjältemod och kvickhetsjakt. Både studentvärlden och den röda-rums-värld, i hvilken Strindbergs alter ego rör sig, äro ett slags bureaux d'esprit, den upplösande ironiens lekstugor. I Uppsala finner han en eftersägande samtalston, där allt går ut på raljeri eller skvaller — anekdotberättarna stodo här högt i kurs, och de, som kunde deklamera andras vackra skaldestycken, voro också omåttligt uppburna — intet eget får han där till lifs, idel långods.
Rob. Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1869.
Johan-Strindberg försökte nu den andlige yrkesmannens roll. Han blef tidningsskrifvare. Som sådan förtjänade han »ej så mycket som ett stadsbud». Han hade förut pröfvat folkskollärarkallet med en alls icke föraktlig beslutsamhet. Man märker tydligt nog, att det är Johans afsikt att om möjligt kämpa sig fram i det praktiska. Det är ty värr ej framgången i lifvet han här finner, och det är den jordiska framgången, ryktbarheten, han med all ungdomlighetens trånad svärmar för — ack! hvilken härlig lott att vara snille, att ej vara anonym här i världen — men han är dömd till olyckan att släpa för sitt dagliga bröd. Festlifvet ger honom ibland illusionen af den suveränitet öfver lifvets förhållanden han åtrår, men hur fattig ter sig icke orgien vid några punschbuteljer dagen efter! Trältjänsten för penningeförvärfvet medelst uppfostringsarbete uttrycker »tjänstekvinnans son» drastiskt på följande sätt, när han uttråkat och uttröttat sig som folkskollärare: »Det är bestämdt tyngre än att stå vid en skruf eller krän på en maskin och dock lika enformigt.»
Och om förhållandet mellan lärarens och lärjungens arbete heter det, sant nog, att lärjungen inbillar sig, att hans
Källa: Project Runeberg ·
