Sida 13
Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
ännu dömdt till stumhetens förbannelse, när känslan ville tala men icke kunde — dess tunga var ännu bunden af ett otympligt språk. »En olycklig man», heter det om honom i dikten, hvars belysning af den barske kungen är lika vacker och försonlig som underlig i fråga om en sådan prosaisk räknemästare som han var.
När den barske Karl IX veknar vid åsynen af sin guldlockige son, som gjort en rymning på natten ur sin bädd för att få se och möjligen besegra det leda spöket Hvita frun (dikten bär samma namn), göres af denna lilla scen en förtjusande blandning af barnkammarpoesi och mörk kraft hos den järnhårde hertigen. Men slutet blir, att vi finna äfven hertigen inflyttad i poesiens skäraste ram med utgångspunkt från orden: Ille faciet. Fadershjärtat ej blott mot sonen utan mot hela folket lägger sig öppet i dagen med orden:
»Mig, gamle kämpe, de fruktat blott, men honom skänktes, hvad jag ej fått. Min son skall göra't — förlika sinnen och hälsas stor utan svåra minnen.»
Det är som om allt ljus och allt mörker för diktaren hade förmedlats i denna sammansättning — härskarens blidhetsdrag. Allt hvad mandom, mod och morske män heter går i skola hos denna ädla vishet att kunna aflägga sina vapen och försonas.
Af manlighetens tycke hafva dikterna ej därför någonting förlorat — det är det fornsvenska draget af faderlighetens despotism, som blott fått en moderniseradt humanistisk omprägling. Pregnanta verser med sporrhugg och stålklang i sina ljudfall och ordformer behöfver man ej leta efter. Karl IX:s ryttarvakt beskrifves så här:
Med blottadt huggsvärd och uppspändt rör en hotfull ryttarevakt på afstånd skymtar, bakom och framför, och ger på hvar buske akt.
CARL SNOILSKY. 1874.
Och i Herr Jans likfärd marscherar med äkta krigsbusskick på taktfasta jamber legotruppernas mulna krigsbefäl framåt
högbestöfladt, stålomgjordadt, fruktadt mer än eld och pest.
Intresset för skildraren är dock något helt annat än att »Wolfenbuttels segeråskor rulla stolt kring hjältens bår». Han vill gifva oss motsatsen mellan å ena sidan denna förvildade hops råa instinkter, dess fribrytarlif och dess förrädiska vana att som en naturlig sak öfverge hvarje klen betalare och å andra sidan den gnista af hederskänsla, som här uppflammar till en helig eld vid åsynen af kistan, som gömmer deras älskade fältherres stoff. Ännu så länge, medan han är ofvan jord, är han till och med för dessa förhärdade naturer ej ännu död, han blott sofver, hederskänslans lojalitet
Källa: Project Runeberg ·
