Ord och Bild: 1899

sandro botticelli.

655

vetet, denna mellanvärld, i hvilken människorna ej taga något parti i de stora striderna, ej söka att afgöra de stora frågorna utan afböja lifvets stora uppgifter, blir föremål för Botticellis konst. På det viset uppdrager han för sig själf de gränser, inom hvilka hans konst, ostörd af all moralisk sträfvan, utför sitt ärligaste och sannaste verk. Han intresserar sig hvarken för Angelicos hel-

ett poem i »terza rima». Men Botticelli, som skref en kommentar öfver Divina Commedia och blef en lärjunge af Savonarola, kan väl ha låtit dylika teorier komma och gå genom sina tankar. Sann eller falsk, så tolkar dock denna historia mycket af den särskilda känsla, som Botticelli ingjuter såväl i sina heliga som i sina profana personer; de ha någonting älskvärdt och i en viss me-

marias kröning. (»magnificat.») / Uffiziernas galleri i Firenze.

ning änglalikt, men på samma gång göra de intryck af något bortkommet, af att ej höra hemma där de äro, af landsflyktiges sorgsenhet; de äro liksom medvetna om en inneboende passion och energi, som ej finner sitt uttryck eller sin förklaring i någon yttre handling, och detta genomgår alla hans arbeten såsom en ström af outsägligt vemod. Just det, som Dante förkastar såsom ovärdigt såväl för himlen som för hel-

gons oblandade godhet eller för det lika oblandade onda i Orcagnas Inferno utan blott för män och kvinnor på en sväfvande och oviss ståndpunkt, hvilka han alltid lyckas göra tilldragande och emellanåt förläna en passionerad älskvärdhet och energi,, dock alltid med ett sorgset drag och en skugga öfver sig från de stora ting, från hvilka de draga sig undan. Hans moral är uteslutande sympati, och det är denna