Ord och Bild: 1899

en fråga som ifrigt sysselsatte mig under hela den långa järnvägsresan genom Sibirien. Att få fram gondolen vore knappt möjligt utan att taga sönder den och ballongtyget med dess enorma vikt! Faran att de skulle hafva blifvit uppätna af vilda djur ansåg jag ej stor, då enligt min erfarenhet af Taigan — det är sant att den ej var så stor —- dylika finnas ytterst sparsamt.

utsikt från en höjd i taigan. våra slädar.

Då en exkursion till Taigan blef definitivt beslutad, måste vi utrusta oss för alla eventualiteter. Enligt naturens ordning borde det i Taigan i början af april ännu vara åtminstone 10 à 15 grader kallt, och vi fingo vara beredda på att om natten få ända till 40. Något annat nattkvarter än vår lilla öppna släda kunde vi ej påräkna. Vi måste skaffa oss pälskläder, på utsidan af sälskinn och fodrade med något annat pälsverk, men sådana utestänga ej mer än 10 graders kyla, då man i dagar och nätter måste sitta stilla i en öppen släda. Då det blir 20 à 30 grader, måste man allt krypa in i en vargskinnspäls. På fötterna har man stöflar af sälskinn fodrade med tjockt pälsverk, men ej ens sådana äro lika varma som vanliga så kallade Pimä grofva filtstöflar. Med sådana på fötterna, är man okänslig för åtminstone 40 graders köld. Då man skall åka i 50 graders köld, finns ingen ann råd än packa ned sig mellan björnskinnsfällar, som folk måste göra, hvilka resa till Jakutsk under vintern. Då vi voro utrustade för köld, var det just ej någon behaglig öfverraskning att finna temperaturen högre i Taigan än i Krasnojarsk. Vi hade nästan alla dagarna omkring 10 grader varmt i skuggan, och i solen steg termometern till nära 30 grader. Så behagligt solskenet och värmen voro, hade de sin ytterst betänkliga verkan, snön började att tina och bli riktigt kram, som det heter på skolpojksspråket. De arma hästarne hade den största möda att draga slädarne fram. Där skogen var utbränd eller glesare, så att solen fått verka, sjönko de ned vid hvarje