Sida 471
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
efter rof, och för dess fanatici blir det den stora svårigheten att kunna finna sig i och känna sympati med hvardagsförhållandena. Vänskapen blir för de goda vänner, som samlas under Röda rummets tak, ett ideligt experimenterande med hvarandra, ett uppvisande af hvarandras svagheter. Kärleken antager lätt samma karaktär af experimenterande, ett uppdagande af den hemliga bristen, af den difformitet, som borde ha hållits dold. Man gör upptäckter, finner sanningar, utvecklar skarpsinnighet, men det, som börjat som kärlek eller vänskap, kallnar, analysens härliga förmåga förvandlas till en andlig sjuklighet att vilja dissekera, att vilja upptäcka dödsmasken bakom det lefvande, benranglet bakom kroppsgestalten.
C. & J. du Jardin fot. AUGUST STRINDBERG 1879.
Intoleransen blef afvigsidan af 80-talets skarpa analyserande, och Strindberg blef chefen både genom sin målmedvetenhet och genom sitt snille. Han upptäckte nämligen genast »de två sidorna», att det fanns något af djäfvulskonst i den där förmågan att upptäcka brister. På samma gång förkunnade han den som en räddning ur ett dvallikt samhällslifs dödssömn. Han kämpade här för kritikens rätt att yttra sig äfven som verop och förbannelse, för »det stora sköna hatet». Modigt ser Strindberg denna förintelsens och nyskapandets gåta i ögonen utan att förmå lösa den, och upprepade gånger framställer han räddar- och djäfvulstypen i en och samma person, nihilisttypen, som på en gång djäfvul och frälsare. Den halft vansinnige Gerdt bokpräntare är en slik nihilisttyp, som har drag af en sådan Mefistofeles, en Loke-Lucifer och Moses-Johannes-döparen på samma gång. Kunskapsträdet är alltså, också enligt Strindberg, på både godt och ondt. Strindberg har själf uppfattat, att det är oblyghetens träd, därför att det yppar all synd — den röst, som drifver bort ur barndomsparadisets härliga trädgård och lustgård, är den röst, som hväser ur dess bladverk och grenar — den kan, därför att den förvandlar till misstroende, därför att den förbjuder både Adam och Eva och Kain och Abel att gå par om par, kallas en djäfvulsröst. För öfrigt inser han också, att denna kunskapens och analysens onda ande begagnar närsynthetens och småaktighetens synglas. Strindbergs vetandes törst har något af den naivitet, som förlorar ett paradis för ett äpples skull, den oblyghet, som kommer pojken att klättra öfver grannens staket, drifven af ett oemotståndligt begär efter frukter, som i fantasins ljus synas honom mera härliga, därför att de äro mer svåråtkomliga än dem han kan förvärfva sig i månglerskans äpplestånd. En sådan kurtis för den förbjudna frukten, — den af människohopen som giftig ansedda kunskapens frukt — har, som hos pojken, element af äfventyrslust och
Källa: Project Runeberg ·
