Sida 588
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
552
karl madsen.
porträtt af en ung man.
Tillhör lörd Leconfield.
lörd Iveagh. Rembrandt står i en päls brämad kappa öfver en djupt brunröd dräkt, med en hvit mössa på de gråa lockarne; palett, penslar och en målarkäpp håller han i den löst angifna vänstra handen. Bakgrunden är en ljust gulgrå vägg med två stora cirklar af ypperlig dekorativ verkan. Uttrycket är tankfullt och allvarligt, till och med något bekymradt, och harmonierar icke helt och hållet med gestaltens imposanta mäktighet och kraft. Färgverkningen är obeskrifligt vacker. — Från 1663 är den märkliga och storslagna målningen af den blinde Homeros, som dikterar sina sånger, egendomligt gripande stämningsfullt, en gestalt som synes komma långt bort-ifrån, medförande ord och tankar från en vision af en ande från grafven. Dess ton var varm och djup men utan många färger, blott en citrongul på skuldran, ett stänk af rödt på linningen vid högra handen, litet grått i skägget, rödaktig ockra på tinningen och näsan. — Nästan färglösa, i svart och hvitt, blott med ett grand ockra i köttets ljuspartier voro två en rysk furste tillhöriga knäbilder af ett äkta par, antagligen målade vid samma tid. Har målaren icke haft råd att köpa de dyra lackfärgerna och sökt att reda sig utan dem? Det såg nästan så ut; utan yttre grund hade Rembrandt knappast visat en sådan färgförsakelse. De gjorde ett ytterst melan-
koliskt intryck, i synnerhet herrporträttet med den mörka skuggan ned öfver ögonen. Men karaktärsfulla, fina i uttrycket och härligt behandlade voro de båda.
Att Rembrandts konstnärskraft icke svek under hans allra sista år visade en 1666 daterad bröstbild af en 16-17-årig gosse på utställningen i London. Ett svartkonstblad efter densamma namngifver — ehuru säkerligen orätt — den framställde som medlem af släkten Huygens. Men hvem det än har varit, så har Rembrandt tydligen sett med alldeles särskild sympati på denne friske, vackre gosse med de strålande glada, veka, goda ögonen, de saftiga röda läpparne och det svallande bruna håret. Det har gjort hans gamla hjärta godt att träffa denne älskvärde unge man, och det är kanhända det enda af alla Rembrandts porträtt af en enda person som icke blott går fullt upp emot »de Staal-meesters» utan till och med öfverträffar denna målning.
Utställningen i London hade ett själf-porträtt från 1669, från själfva det år, då Rembrandts graf gräfdes i Amsterdams Westerkerk. Tungt måste detta hans sista lefnadsår hafva varit för honom. Han hade icke allenast blifvit en fattig man, så fattig, att det vid bouppteckningen efter hans död icke fanns annat att förteckna än hans arbetsverktyg samt några kläder af linne och ylle. Han hade också blifvit en ensam man, hade mist b|d a sin ålderdoms stöd, sonen Titus 1668, Hendrikje redan ett par år tidigare. Själfporträttet från 1669 är icke så verkningsfullt som de något tidigare, det är en anspråkslös bröstbild, afskuren i en missklädande oval, som likväl knappast är målningens ursprungliga form. Ånyo finner man ett hvitt kläde med röda strimmor, bundet öfver det nu alldeles hvita håret, men Rembrandt har här mindre än någonsin tänkt att posera framför spegeln och agera någon annan än rätt och slätt sig själf. Och i uttrycket har det kommit fram något som icke visat sig så klart i något af de föregående själfporträtten, det berättar icke blott om ståndaktighet och tålamod utan också om en innerlig, rörande hjärtegodhet. Målningen hängde vid ingången till utställningen, sågs sist hvarje dag, sågs sist. då utställningen stängdes för alltid. Dess uttryck brände sig fast.
Den store, förträfflige målaren var till-
Källa: Project Runeberg ·
