Sida 385
Nådig herrns älgjakt. Af Erik Hedberg. Med 4 teckningar af författaren
nådig herrns älgjakt.
361
förbi nådig herrns plats följts åt, och Larsson gick synande efter spåren. Plötsligt vände han sig om.
—• Jo, det är allt blodspår. Se här.
Båda herrarne blefvo oerhördt upppiggade i en hast och skyndade fram till Larsson utan tanke på att marken var ganska fuktig. Generalkonsuln höll i glädjen på att än en gång springa från sin bössa, och nådig herrns monocle hade i brådskan svårt att sitta kvar. Det syntes verkligen ett och annat blodstänk, men det skulle vara gubben Larssons falkögon till för att hitta reda på dem.
— Det var det, jag kunde förstå — bröstade sig generalkonsuln — att åtminstone mitt första skott skulle ta bra. Med så godt korn, som jag hade, går det inte gärna bom. Sånt där känner man liksom instinktivt i detsamma skottet går.
— Jag är alldeles säker på, att också jag skickade honom en kula i kroppen — försäkrade nådig herrn — vi få väl se. Vi få nog snart tag i honom. Märkvärdigt, att en så svårt särad älg kan springa undan något alls. Förmodligen är han genomsållad af fyra kulor. Ralle ligger nog hos honom och väntar på oss.
Det hade på en gång blifvit en sådan annan ton och säkerhet. Det var bara den tvärviggen Larsson som inte ännu såg alldeles riktigt öfvertygad ut. Gubben stöflade i väg fram efter spåret, granskande och forskande. Där älgarne hade skilts åt, stannade han en lång stund och synade noga marken framför sig. Så vek han af från oxens spår och försvann inne bland buskarne.
En halftimma ungefär var han borta. Och när han kom tillbaka, såg han alls inte så strålande glad ut, som en jaktherres tjänande jaktkamrat bör se ut, dä jaktherren och hans gäst ha anledning tro sig ha skjutit ett högdjur.
— Nå, Larsson, har Larsson hittat på honom? Han ligger väl nu.
— Jo, nog har jag hittat på honom, men inte ligger han. Han står och hänger mot en gran inne vid ett kärr, och käken har han afskjuten, så att den hänger rätt ner. Bloden rinner bra nog om'en, men nog lefver Kan än. Vi ä' väl tvungna ge'n nådeskottet.
— Tvungna? Hva menar Larsson? Så kostlig Larsson ser ut. Har han sett spöken? Ha ha.
— Jaa, det tror jag, jag har, svarade Larsson fullkomligt allvarsamt, för styggt såg det då ut.
Herrarne kunde inte låta bli att skratta, men kunde i alla fall inte värja sig för aningen, att inte allt stod rätt till.
— Hur är det fatt, Larsson? kom det till sist från generalkonsuln. Vi måste väl gå dit bort och ge nådeskottet åt vår älgoxe.
— Älgoxe! Ursäkta, herr generalkonsuln menar nog älgkalf —
Nu kom det försmädliga grinet fram.
Herrarne alldeles förstummades. På en lång stund sades inte ett enda ord. Larsson betraktade de lyckliga nimroderna med en vek, nästan medlidsam blick. Slutligen bröt han tystnaden:
— Nåå, hur ska' vi göra?
Källa: Project Runeberg ·
