Ord och Bild: 1899

362

erik hedberg.

Herrarne voro kolossalt generade. De tittade brydda på hvarandra, och hade det ej varit för skams skull, så hade båda tagit tillbaka och skyllt på hvarandra sina förra stolta ord om träffarne.

— Nåå, hur ska vi göra? upprepade Larsson.

— Ja, säg själf. Månn det ej blir bäst, att Larsson risar ner honom och försöker dölja spåren och att vi förresten håller tyst med det här.

— Jo, det blir väl vid det, menade Larsson och valkade bussen ett tag, innan han gaf sig i väg för att fullgöra sitt uppdrag.

Herrarne voro ensamma. Och voro i allt annat än behaglig sinnesstämning. Tystnaden var odräglig. Något var man tvungen att säga.

— Vet du hvad, började generalkonsuln — din karl där, jag menar Larsson har inte något trefligt uppträdande, han borde verkligen educeras. Vore jag som du, så . . .

— Ja, kära du, men min salig far satte sånt värde på honom, och därför får man väl dras med honom — nådig herrn torkade intensivt sin monocle —. Förbannadt fatal historia det här. En lycka i olyckan är emellertid, att Larsson, som jag tror, åtminstone har den förtjänsten, att han ej pratar bredvid mun.

Karlarne från drefarmarne började komma fram och stodo i grupper aktningsfullt en bit på sidan om nådig herrn och herr generalkonsuln. Så small det ett skott bortifrån skogvaktaren.

— Larsson skjuter för att locka tillbaka Ralle, upplyste nådig herrn.

Då gamle Larsson efter en stund syntes komma fram på mossen, hade han verkligen Ralle i koppel. Han gick långsamt, och trött såg han ut. Trist och utledsen var han, som ni kan förstå, men en gång stannade han ändå och gaf sin flämtande kära Ralle några smekande strykningar öfver hufvudet.