Sida 622
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
582
carl g. laurin.
s Ge er af! Och låt inte komma på er en gång till med att vara oskyldig!»
teckning af hermann paul.
I Le Figaro. September i8çç.
i kroppen hjältemodigt satte sin person i breschen, där faran var störst, dessa visa, att Frankrike också kan ha rätt att fråga: Hur hade ni gjort i Tyskland, i Ryssland, i Sverige ? Vi ha ju sett, att försöken att strypa rättvisan i Frankrike väckt bifall och med den ihärdigaste och mest föraktliga advokatyr försvarats af tidningar i Wien, i Petersburg, i Hamburg, i Stockholm. Man har alltså skäl att fråga: Hur skulle det ha gått på andra ställen? Dreyfusarderna ha dock med enorm ansträngning lyckats bända Dreyfus lös från klippön i hafvet, ha fått Frankrikes högsta domstol att förklara, att dess grundliga undersökning af saken »varit ägnad att fastställa den dömdes oskuld», ha fått regeringen att på eget initiativ den 19 september frigifva honom, De komma — får man hoppas — ej att stanna vid detta. Frankrike måste rentvås.
Till folken har ropats ett ljungande: »Stanna och betänk!»
Hvad är orsaken till, att detta rättsfall behandlats med en så rasande lidelse, delat franska folket i två skarpt skilda läger, som med afsky och hat betrakta hvarandra,
och i världens alla fyra hörn väckt ett intresse af så mycket högre art än det, som framkallas af det vanliga politiska käbblet? För att besvara den frågan fordras volymer. På botten ligger den eviga striden mellan den fria och den förslafvade tanken. Alla, som uppriktigt vördade tankens fria pröfningsrätt, som gingo ut från möjligheten att t. o. m. en krigsminister kan misstaga sig, de som ärligt ville jämföra skälen för och skälen emot att bordereaun var af Dreyfus, kommo snart på det klara med, att här var en ny rättegång nödvändig. Men så bundna äro vi alla i fördomar, i personliga sympatier och antipatier, att endast de mest skolade hjärnorna kunna och våga tänka den tanken till botten, som sårar deras käraste önskningar. Därför voro första ledets stridsmän i Frankrike snillrike fritänkare i det vackra, för tillfället gammalmodiga ordets bästa bemärkelse. Här i Sverige och ännu mer i Tyskland kunde den dummaste tänka både rätt och fritt i denna fråga. — Man har förargat sig öfver att Europa så lifligt intresserat sig för Dreyfus-affären. Juridiska misstag ske ju i alla länder, juridiska mord i många. Det är ej heller detta man förvånats öfver, nej, orsaken till den allmänna sorgen och häpnaden, det som gjorde saken till världsskandal var den, att man här med ytterst få undantag såg hela Frankrike, president, ministrar, folkrepresentanter, press, aristokrater präster, medelklass och bönder energiskt kämpande mot den oskyldige och för de uppenbara brottslingarna. Många i grund och botten hederliga fransmän höllos visserligen tillbaka, därför att de bland revisionsvännerna funno de element, som ingåfvo dem den djupaste afsky, deras religions fiender, socialister, anarkister, mänga protestanter och — tyvärr allt för fåtaliga — judar. Frankrikes heder är dock ej hjälpt med den ursäkten. Men Gud har gjort folken
Källa: Project Runeberg ·
