Ord och Bild: 1899

böcker var ett lån ur någon dansk bok, kunde han högt och heligt bedyra, att han icke läst boken.

Något mera ömkligt än det dåvarande samhällets sätt att upptaga den unga litteraturens stridshandske är svårt att upptänka. Man märkte icke ett spår af förstående, icke ett spår af erkännande, att det verkligen var, som det i »Hamlet» heter, »något ruttet i Danmark», man tycktes icke ana, att denna rörelse verkligen angaf ett djupt liggande ungdomsbehof af emancipation från slafbundenheten under konventionel frasdyrkan och mammonsdyrkan, ett behof att gissla officielt kryperi och byråkratiskt öfversitteri. Man mottog all protest, äfven den mest berättigade mot de löjligaste missförhållanden, som man själf inom skål och vägg gjorde sig lustig öfver, med en frammumlad ed öfver de »unga bråkmakarna, som icke voro torra bakom öronen», öfver »tidningarna», öfver »folkmötena», och, när man ville vara riktigt djärf, öfver »universiteten, som satte myror i hufvudet på studentpojkarna». Husfadern vid middagsbordet affärdade det hela med ett »fy fan», som var hans vädjande till högsta instansen i denna brottmålssak, kommenteradt af hans maka med ett svåruttydbart: »ja, den ungdomen!»

Detta pinsamma skådespel af ungt blod, som svallade öfver och begick förlöpningar, och en envis döfhet hos »samhällets pelare» var allt hvad som för tillfället resulterade af 80-talets vittra härnadståg. Här intresserar oss dock blott närmast frågan, hur 80-talets författargeneration kunnat bli sådan och genom hvilka egenskaper Strindberg kunde bli dess svenske ledare.

Math:s Hanson fot. AUGUST STRINDBERG 1870.

Något naturevangelium à la Rousseau hade han ännu icke förkunnat, apostlasidan, reformatorstålamodet hade han aldrig haft. Men det fanns ett gemensamt drag hos dessa skriftställare, som hos honom var starkt utveckladt. Det slår oss, när vi blicka tillbaka på den produktion som nu framkom, att hos alla dessa då unga förmågor fanns en nära nog medfödd observation, det förefaller oss som om rent af från början, när de slogo upp sina ögon mot lifvet, i den blick, hvarmed de sågo sig omkring i världen, kunde spåras teoretikerns granskande, grubblande, nyktra ärelystnad, det som förvärfvat vårt århundrade namnet af »vetenskapens och upptäckternas tidehvarf». Redan som barn höra de till de ungar, som tidigt vilja pröfva vingarna och önska sig ut ur boet, äfven om boet lockar med hemmets alla behag. Som ynglingar visa de uppstudsighet mot både skola och universitet, ja, icke ens partibanden och kotterivänskapen kunna riktigt fängsla och hålla dem kvar, och äfven kärlekens s. k. rosenbojor gjorde dem snarare ledsna än glada.

Det var ett underligt lillgammalt släkte som hade födts till världen. Det