Sida 468
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
möda är tung, medan det dock är han som får vara »vagn, när läraren är häst».
Denna följd af biografiska minnen intager i vår litteratur ungefär samma ställning som Rousseaus Confessions i Frankrike, d. v. s. de utgöra nödskriet af en maktlysten och äresjuk individ mot samhällets bojor och band. De uttrycka slående och frappant kvalet hos hvarje ungdom af att vara fattig, oförstådd och förtryckt, med andra ord sakna existensmedlen för både andligt och lekamligt viljelif i ära, oberoende och rikedom — denna hungerkänsla, som fortfar att vara Strindbergs olycka. Likasom fransmannens själfbiografi utgör denna en bikt af en ömtålig, brådmogen, mot samhället fientlig fantast, en djärf försökare, som skulle vilja reformera allt, och hvilken, som Strindberg själf sagt, icke kan förstå, hur det skall kunna röjas ny grund utan att förut rifvas. Som Rousseau mottogs också han med både hat och jubel, det maktlösa och trånande naturbarnet hos honom samlade skaror af anhängare och eftersägare kring hans fana, medan hans bizarrerier och hans eremitlynne utgjorde den repellerande polen på hans magnet.
Den negativa entusiasmen — konsten att säga elakheter — brinner med en tämligen svart, sotfylld låga både i hans stora författarsuccès vid 30 års ålder i Röda rummet och i det Nya riket. Deras kvickhet har något af den nattliga eldsvådans hemska brandsken öfver sig, som färgar själfva himmelen röd. Dessa hädiska och kätterska resonnemang öfver lifvets högsta frågor, dess auktoriteter och stockholmska vördnadsvärdheter ha icke mycket tycke af den jovialiska ton af skägglös dundergud, som annars är vanlig för den politiserande ynglingen eller unge ämbetsmannen. Naiv känsla är hvad man där minst finner, och samma anmärkning gäller såväl om studentskildringarna Från Fjärdingen och Svartbäcken, som delvis också om Mäster Olof. Öfver hufvud är det rätt eget att iakttaga, att Strindberg måhända som yngst är äldst och mest blaserad och som medelålders man och äldre blir allt mindre sträng och dömande. I student- och röda-rums-kretsarna segla kärleken till fosterlandet, kvinnan och ålderdomen under den falska flagg, som samhällsförtryck och konventionalism kunna ge dessa ord. Det är helt enkelt faktum, att så är, man må sedan förklara det som de ungas fel eller det dåvarande Sveriges fel eller hur som helst. I stället således för den helt naturliga entusiasm, den ideala glädje, som dessa begrepp och de realiteter, de beteckna, böra uppväcka och äfven, där förhållandena gått sin gilla gång, verkligen hos ungdomen uppväcka, finns det ingenting som hellre här göres till föremål för gyckel än hänförelsen för fosterlandet, kärleken till kvinnan eller vördnaden för staten.
Och en stormvåg af samma ungdomshat öfversköljde ungefär vid samma tid hela den skandinaviska norden. Det var Ibsens och Georg Brandes' tid, Drachmanns kamptid och hela det unga Norges, Danmarks och Sveriges slyngelperiod — en tid rik på kritisk ungdomslust. Huru plötsligt denna oppositionsstämning utbredde sig och hur plötsligt den gjorde den sentimentala idealismen med dess otroliga fadaiser omodern, ser nu nästan ut som ett mirakel. Män och kvinnor på skilda håll, som knappast visste af hvarandra och åtminstone icke tagit parol af hvarandra, uppstämde öfver hela linjen samma fältrop — fru Edgren sade mig en gång, att hon knappast tordes läsa ett arbete af J. P. Jacobsen, därför att han »tog ordet ur munnen på henne», och när jag förebrådde Geijerstam, att en passage i en af hans
Källa: Project Runeberg ·
