Sida 633
I ett belägradt land. Några reflexioner och intryck från fjolårets Italien. Af Carl August Westerblad
593 ett belägradt land. 59I
Det är ett på germansk botten ofta upprepadt påstående, detta, att Italien numer är ett land, det där vore stadt i regress. Statistikens siffror tala, politikens göranden och låtanden likaså; om det nutida Italien tälja de oss inga ljusa ord, det är sant. Och i väl nittionio fall af hundra är det till Italiens svunna sek er, icke till dess närvarande tid som, figurligt taladt, främlingen styr färden. Det gifves ebb och flod i folkens som individens andliga lif, och det moderna Italiens kulturlif är icke blomstrande, det är sant. Det är Italiens döde, renässansens store, Dante's och Michel Angelo's släkte, som lefva.
Men ändå — — —.
Det var en afton på en af Florens' teatrar. Eleonora Duse, som höll ett af sina korta gästspel, skulle uppträda. Att frackklädde engelsmän, som ingenting förstodo af språket, att medlemmar af landets societet, hvilkas namn följande dag stodo att läsa i tidningsrecensionerna, icke saknades, är gifvet. Jag hade fått en plats tämligen långt från scenen; bakom mig funnos några ståplatser; de betingade ett högt pris — ehuru det lägsta för aftonen — men voro (jag glömmer sent den synen) till så godt som sista tum fyllda af tarfligt klädde män, arbetare och handtverkare. En tid ef-
teråt, när jag till en inföding råkade nämna, hur slagen jag blifvit af denna anblick, frågade denne: »Nå, vet ni hvem som, medan Duse ännu spelade biroller på sekundteatrar, först uppmuntrade henne med bifallsyttringar?» — »Den bildade publiken naturligtvis».— »Nej, signore, inte den publiken utan den som alltid måste köpa de billigaste platserna. Och ser ni», tillade han, »det är därför som folket knotar öfver att prisen numera äro så höga, när Duse spelar.» Jag teg, — han började för öfrigt tala om annat.
Men i min hjärna nitade sig de anförda orden fast. Och en öfvertygelse växte upp inom mig, den att, all ekonomisk-politisk misère till trots, allt tal om dekadans till skam, Italiens folksjäl bevarat det dyrbara arfvet från svunna kulturela storhetstider, den kulturela finkänsligheten ; att ännu i dag som är ett adligt blod flyter i ådrorna hos denna folkras, nere i dess lägsta lager. Ty att åtrå, att uppskatta en konstens och odlingens högtidsstund, att vilja för en sådan offra en hårdt förvärfvad skärf — detta är adel och detta är rikedom.
Än mer, detta innebär utvecklingsmöjligheter.
Sannerligen, Italien är ett ej blott af naturen utan ock af kulturen välsignadt land.
Ord och bild, 8:de årg.
38
Källa: Project Runeberg ·
