Sida 632
I ett belägradt land. Några reflexioner och intryck från fjolårets Italien. Af Carl August Westerblad
59°
carl august westerblad.
kationer. Den världsliga och den andliga makten ha svårt att trifvas samman i Italien — Quirinalen och Vatikanen tyckas ha kommit att ligga hvarandra något för nära. Missämjan eller rättare striden dem emellan är icke — såsom i t. ex. Frankrike — utgången fråji en pointerad motsats mellan klerikal anda och lekmannaanda. Det är icke blott två skiftande tendenser, som brytas mot hvarandra; — »det är tvänne Italien», påfvens och konungens. Och — för att låna en fransmans spirituelt slående ord —-: Chaque fois que 1'Etat proclame son unitè, 1'Eglise repond par son èternitè (hvar gång staten proklamerar sin enhet, svarar kyrkan med sin evighet). Nåväl, den närmare utredningen af i hvad mån fjolårets sociala katastrof varit en aktualisering af den andliga maktens kamp mot den världsliga måste lämnas därhän. Det centrala spörsmålet är här i hvarje denna senares förhållande till den folkliga.
»Folken fordra framför allt, att rättvisan har sin gång», har någon yttrat. Men Italiens folk har, i dessa senare tider, mer än en gång måst åse, hurusom dess ledande vän, statens högst betrodde, föga aktat på rättvisans kraf. De italienska bank- och parlamentsskandalerna äro sorgliga bevis därför. Ty på missgärningarne har icke följt det obevekliga och skyndsamma straff, som bort häfda, att »ingen, hvilken nu än hans sociala position är, kan undgå lagens stränga bestämmelser. Domen öfver de brottslige skulle ha bidragit till att omgifva med vördnad och aktning landets officiela institutioner, uppburna som dessa måste vara af jämlikhet icke blott i plikter utan ock i rättigheter, af respekt för lagen, af rättvisans obevekliga stränghet». Flär, vid sårandet af den allmänna rättskänslan, stå vi inför det djupare, det moraliska skälet till de ifrågavarande utbrotten af samladt socialt missnöje. Det
är lätt att inse, hvilka farliga vapen fakta, sådana som de antydda varit i agitatorernas händer.
Men orsaken?
Man möter stundom, i tal och i skrift,, uttrycken »intressepolitik» och »kulturpolitik».
En nutida fransk statslärare, P. Le-roy-Beaulieu, yttrar i ett arbete öfver den moderna staten enstädes följande: Alla mänsklighetens framsteg eller nästan alla äro knutna vid enskilda personers namn, vid dessa människor utanför rangrullan, som det andra kejsardömets förste minister kallade »individualiteter utan mandat» ; det är genom dessa individualiteter utan mandat som världen går framåt, och utvecklar sig (L'Etat moderne, Paris 1890).
Att lämna rum för denna individu-ela kraftutveckling, att tillgodose denna individuela verksamhetsåtrå, att väcka den enskilda företagsamheten, att skydda det privata initiativet, att, som 1700-talets franske samhällsteoretici uttryckte saken, »ne pas trop gouverner» (icke styra för mycket) — slikt är, om något, »kulturpolitik». I Italien har, i våra dagar, staten velat »ställa sig på det individuela initiativets plats, och den har söft den medborgerliga företagsamhetens ande, därmed sänkande produktionsmöjligheterna. Den har velat agera uppfinnare, den har, efter sitt hufvud, velat skydda industrien, handeln och agrikulturen; den har velat pålägga den enskilda verksamheten förmynderskap och kontroll». Slikt är typisk »intressepolitik». Men det är nu en gång för alla så, att det är det som människorna tillvälla sig, icke det som man förlänar dem, som är orsak till deras hat. När därför mindretalets »intressepolitik» ingenting ville förläna åt flertalet, reste sig detta senare upp mot det
förra. Och så bröt en social storm lös.
*
Källa: Project Runeberg ·
