Sida 510
Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
478
CHRISTOPH MARTIN WIELAND. HANDTECKNING AF GOETHE. / Goethe-museet i Weimar.
Wieland, hennes varme beundrare, sätter så stort värde på hennes kritiska omdöme, att han spörjer henne till råds angående en författares alster, hvilket man bedt honom införa i hans litterära tidskrift. När han själf är sysselsatt med sin »Oberon», underrättar han henne om sitt arbetes förlopp, och sedan han fullbordat detta diktverk, utropar han:» Jag ville ge ett finger från hvarje hand för att nu strax kunna flyga till Er och föreläsa mina sånger för er! — — — Snart kan jag icke längre uthärda, tills den tid kommer, då jag åter får se Er ansikte mot ansikte». — — Schillers dramer läser hon med förtjusning och ber ofta sonen hälsa honom från henne. Med profetisk klarsynthet och riktig uppfattning af bådas värde skrifver hon en gång: »Du och Schiller, I blifven hädanefter klassiker, liksom Horatius, Livius, Ovidius och hvad de nu alla heta». — Herder är likaledes hennes älskling, och då hon berättar för Goethe, att hans byst jämte Wielands och Herders blifvit uppsatt i stadens läsesalong, tillägger
hon: »Tre namn, hvilka Tyskland alltid skall nämna med vördnad». Naturligt nog hälsas alla sonens arbeten med största jubel samt läsas, nej »slukas» af den hänryckta gamla. Hon säger sig icke kunna skiljas från detn, utan »bär dem omkring* öfverallt som kattan sina ungar» bland vänner och bekanta. De gömmas som »konfekt» för att läsas i ro och lugn på sön- och hälgdagar. Särskildt beundrar hon 'Herman und Dorothea', »ett sant mästerverk» samt läser med spänning 'Wilhelm Meister', som gör henne »30 år yngre». Hon tycker sig därvid ännu se Goethe och hans jämnåriga »leka med dockteatern uppe på gafvelrummet». Äfven 'Goetz von Ber-lichingen' hör till hennes favoritlektyr, emedan det fröjdar hennes modershjärta att i en af de uppträdande personerna igenkänna sig själf.
Fyra gånger har Goethe förevigat sin mor i sin diktning, sist och vackrast i sin 'Aristeia der Mutter'. Han visar på detta sätt tydligare än i sina bref, hur högt han beundrar och älskar henne, och hur innerligt hon är införlifvad med hans tankar. Tonen i de få ännu bevarade brefven af honom förefaller nämligen ganska främmande, men kanske får detta skrifvas på det egendomliga förhållandet, att tidens sed fordrade tredje personen singularis såsom respektfullaste tilltalsord till föräldrar. Det är först på äldre dagar han vågar utbyta detta kyliga hon mot det mindre stela ni, men aldrig använder han det förtroliga du. Den unga Bettina Brentano, sedermera författarinna till 'Goethes Brief-wechsel mit einem Kinde', berättar en gång från sitt besök i Weimar för fru Goethe: »När jag var hos honom, var jag dum nog att fråga, om han hade er kär. Då tog han mig i sina armar, tryckte mig till sitt bröst och sade: Rör vid en sträng, och den klingar, om den än icke
Källa: Project Runeberg ·
