Ord och Bild: 1899

280

MAGNUS JOSEPHSON.

r f;

fröken thulin som ava i »valdemarsskatten».

sagan», har upprepade gånger framförts i våra konsertsalar. Det är dess innehåll som tonsättaren nu begagnat för sin opera. Hr Klinckowströms librett lider af en väl löslig hopfogning mellan den medeltida sägnen och en mytisk saga om »Ägirs döttrar» och deras skatt, som på ett hår liknar den, som i Wagners Nibelungen-ring anförtrotts åt Rhendöttrarnas vård. Första akten, där dessa hafsnymfer afhandla sina angelägenheter och ingå ett aftal med Waldemar om att han skall skaffa dem åter den bortröfvade skatten, verkar som ett hors d' oeuvre, detta delvis äfven därför, att musiken här är mer i Wagnerstil. Med de friska scenerna utanför Visby port (i början af följande akt) blir det däremot lif i spelet, och intresset hålles här äfven sedan uppe af kärleksscenen med den melodiskt anslående frasen »Brinn, stjärna brinn», och man hinner icke mer än helt öfvergående förargas åt det banala orkester-in-termezzot, som först i sista akten blir

verkligt störande, där det uppträder som reminiscens på samma sätt som i fängelsescenen i Faust. Den tredje akten verkar hufvudsakligen genom sitt anslående sceneri efter Hellqvists bekanta tafla samt den präktiga marschen och finalen; hr Hallén har här roat sig med att skrifva i italiensk stil, något som naturligen äfven i hög grad roat publiken. I den sista akten får hjältinnan ett lika tragiskt slut som i någon opera seria, hon blir nämligen alldeles som Aida lefvande begrafven; musiken äger här många verkningsfulla moment och är alltigenom melodisk, om också icke utprägladt personlig. Scenen förändrar sig, och det hela slutar med en féeri-artadt grann tablå »på hafsbotten», alltså mer vackert än egentligen begripligt. Man förstår af allt detta lätt, att denna opera redan blifvit populär, så mycket mer som dekorationerna alltigenom erbjuda stor ögonfägnad. Hr Thorolf Janson, en ung son till teaterns ordinarie dekorationsmålare, har med dessa gjort en alltigenom lyckad debut.

Utförandet är för öfrigt mycket förtjänstfullt. Fröken Thulin ger en sympatisk bild af den stackars Ava samt sjunger som vanligt musikaliskt och välljudande, hr Forsell är kanske icke nog rutinerad aktör för Valdemar Atterdags roll men gör god verkan med sin präktiga röst, hr Sellergren är förträfflig som abbot — hans förbannelsescen i den stora finalen gjordes utmärkt —, och äfven de öfriga, hrr Lundqvist, Söderman, Ödmann samt fröknarna Hulting, Lindegrén, Hallgren och Edström, fyllde i allmänhet godt sina platser. Vid de senare föreställningarna ha en del alter-neringar förekommit, den första rolbesätt-ningen torde dock vara den bästa, äfven om t. ex. hr Elmblads abbot naturligen har sina förtjänster i fråga om deklamation och verksamt sceniskt framträdande. Mindre effekt gör däremot hans röst, som sångaren icke har tillräckligt i sin makt. En särskild mention förtjänar dirigenten hr Nordqvist och kapellet samt kören, som i den stora finalen klingade förträffligt.

Till härnäst önska vi vår opera en konstnärlig succés med en inhemsk novitet. Vi skola hoppas, att Valdemarsskatten till dess hunnit att duktigt fylla kassakistan.