Sida 661
Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder
ellen key.
logien, en dubbelnatur, »ett jordiskt och ett himmelskt tillika».
Måhända är denna nu angifna idealism tillräcklig att förklara också den melankoli, som utgör grundtonen i de på en gång mest melankoliska och mest sangviniska alstren af Ellen Keys penna. Lyckans evangelium ser hon framför allt hotadt af »normalsvensken» med hans breda flatskratt och vattenklara formalism, af de människor, som likna »värdshusfasader» och ingen »stil» ha, af de människor, som icke förstå att vare sig »lyssna till sig själfva» eller »vänta på sig själfva» och därför »förhasta sina lifsafgörelser»; lyckans evangelium är hotadt af mammonsdyrkan och vördnaden för småsakerna, då den stort anlagda varelsen böjer sig för hvardaglighetens af-gudar, ehuru han har så mycket skönt att dyrka, så mycket ädelt arbete att fullfölja och framför allt genom försakelsen af sin sociala ställnig så ofta kunde betrygga sin egen lycka.
Men i sammanhang med denna mänsklighetens tragiska lifsgåta står som Ellen Keys försoningstanke en kvinnlig eller, om vi hellre så vilja, en konstnärlig skaparekraft af godt, med andra ord kärleken. Om faran för att förlora sitt eget innersta jag i världslifvet utgör frestelsen för konstnärsnaturen och kvinnan, utgör däremot raka motsatsen deras egentliga storhet. Talangen för det intima och förtroliga är särskildt kvinnan och det med all kvinnlig blidhet besläktade egen. Mister kvinnan denna talang, mister också världen ett af sina största behag, ty männen kunna icke uppehålla denna brasans samtalston, utan att en kvinna undervisat dem. I själfva verket är det denna talang för vänskapens eller kärlekens intima förtrolighet, som skall besegra allt ondt på jorden. Vi hafva fördristat oss att kalla denna den försoningslära, som utgör det centrala för Ellen Keys författareskap.
6i i
m
Selma Jacobsson.
EI.LEN KEY 1885.
Därmed äro vi, skulle jag tro, osökt inne på den andra stora hufvudfrågan för Ellen Keys psykologi, frågan om kärleken som en uppfostran för mänskligheten. Kärlekens äkthet, innerlighet, gränslöshet är för henne det mest samhällsbevarande hon vet. Skönhet i lifvet, lycka, trygghet och framför allt samvete som instinkt, grannlagenhet som natur-behof —■ se där hvad kärleken och endast den kan skänka. Ellen Ke^-s mäktigaste indignation samlar sig mot hvarje påstående, som vill framhålla någonting annat som surrogat för kärleken. Hon betraktar allt sådant som ett insmugglande af en falsk juvel i lifvet i stället för en klenod. Konventionela äktenskap äro i hennes ögon knappast något annat än i hvarje ögonblick upprepade brott mot det heligaste, som finnes på jorden, det enhetsband emellan man och kvinna, som heter kärlek och som grundar den
Källa: Project Runeberg ·
