Ord och Bild: 1899

6i6

kraft. Han klagar att »genom gallierns själ aldrig darrat den allfamnande längtan, som här slog ut i den underbara törnrosblomman, symbolen af det hela, den mystiska rosen, i hvilken intet blad fick fattas vid blomningens fullhet»! Hvarje hans lycka är ett lidande, och den hela och fullständiga lyckan finnes icke för honom. Ibland vet han, att den för honom finnes i martyrskapet, att älska är också att lida, men förklara det kan han ej, ty han vill men kan ej förstå, att den högsta kärleken är ett oändlighetskraf, som aldrig blir tillfredsställdt annat än i fantasien. Men han är lika verklighets-betagen som vi alla, som uppfostrats af en praktiskt dugande, ståtligt materielt producerande verklighetstid — han vill ge nuets glädje sin längtans vingar och tro, att hoppets salighet i en framtid icke mera skall vara hoppets men verklighetens. Troligen skall han aldrig" få rätt häri. Troligen skola mångtusen år härefter hans barnbarn i hundrade led, likasom vi, blott i sin fantasis lyckodrömmar se glädjen som framtidens perspektiv, och troligen skall glädjen då som nu blott vara en gåtfull lyckodröm, en gäst och en främling på jorden — och på alla tänkbara planeter för öfrigt, där en utveckling förekommer, där arbete och längtan efter ouppnådda mål finnes och otillräckliga krafter lämna önskningsmål ouppfyllda. Såvidt vi åtminstone veta, är lyckans eget villkor olycka, längtan, otillfredsställelse — korteligen sträfvan. Men om sorgen och lidandet på detta sätt är ett element i glädjen, vanmakten ett element i maktglädjen, nederlaget en beståndsdel af segern och oron ett element i friden, finnes det dock ett lidandeskval, som Julianus känner och som hans skaparinna lider af, hvilket kan bekämpas med hopp om framgång, ty det är en verkan af mänsklighetens ouppfostrade vildhet Detta kval utgör en faktor

af lidande, hvilket med tiden och utvecklingen kan försvinna. Julianus lider alltså för egen del af det lidande, som benämnes Weltschmerz. Man brukar nu för tiden hos de mycket litet lifserfarna men desto mera världserfarna ästetici, som Ellen Key kallar de beräknande fantasterna med »kallblodiga febersyner» och som på samma gång äro konstens sockerraf-finadörer, benämna denna plåga barnsligt sentimental. Det är emellertid säkert, att konstens största genier ha känt den: Goethe, Byron och till och med Nietzsche — att icke tala om Dante och den enligt deras måttstock simple Kipling och den ännu simplare Tolstoj. Det sammanhangslösa i den mänskliga tillvaron plågar Julianus som ett slags »vansinne» — återigen hans egna ord. Förhållanden mellan människor, som ursprungligen förstå, att de och inga andra skola gå par om par, upplösas därför, att de icke förmå att vara starka nog till gemensam lifskamp och gemensam lifslycka. Barnslighetens och ytlighetens onda andar, som leka mörkrets, missförståndets, feghetens kurragömma med hvad människorna verkligen känna och vilja, söndra det, som borde vara bundet, och förena det, som borde vara oberoende. Så uppstår denna karikatyrvärld, som för Julianus är en obegriplighet. Det obeskrifligt dumma i den mänskliga fåfängan, när hon söker lumpna lifsvär-den, utgör Julianus' lifsplåga. Men i stället för att inge honom misstroende til! mänskligheten i dess helhet, inger den honom tvärtom ett besynnerligt förtroende till denna mänsklighet. Häri ligger just något af den hoppfullhet, som, alldeles omedvetet för författarinnan själf, betecknar honom som kött af hennes kött, som representant för det kvinnliga konstnärslynnet, som berör jorden men med evig spänstighet återupptar kampen. Han är, enligt den Almqvistska termino-