Ord och Bild: 1899

ellen key.

6i i

slor och förhoppningar i detta hänseende. Hon låter denne med Rikard och Hugo i det Almqvistska jaktslottet, som vi minnas från Törnrose?is bok, föra ett samtal, som påminner om Platons dialoger, och Julianus är, som redan antydts, den af framtidstro och ungdomskänsla uppfyllda konstnärsnaturen, hvilken i sin entusiasm omöjligt kan förstå, hvarför människorna icke vilja vara sköna.

Konstnärsglädjen inför naturen och lifvet är för honom lika oundgänglig och naturlig som att andas luft. Och vidare inser han icke, hvarför icke familje- och släktskapskärleken till allt mänskligt skulle kunna ge lifvet i stort samma naiva förtrolighet som lifvet inom hemmet och öppna en hittills oanad vidd af sympati — för Ellen Key öfversättes detta ord oftast med samförstånd —, som med ens bortströk hälften af det mänskliga syndaregistret med alla dess blodskulder och obetalade fordringar.

Fanatisk idealist, predikar också Julianus sitt evangeliums värmande, omvändande och hälsobringande läkedomsförmåga med fanatikerns bestickande, om också något formlösa och ordrika vältalighet. Hans egen lifssorg har delvis varit att plågas af andras lagbrott mot denna sympatiens religion, att plågas delvis blott genom åsynen af människor, som icke kunnat finna sitt eget bästa, därför att de icke förstått att höja sig till den individualism, som just genom befrämjandet af deras eget bästa tillika arbetar på andras.

När Julianus en gång en vacker sommarafton som mycket ung, kanske knappast mera än ett barn, klättrade ned för ett körsbärsträd, såg han som i en vision, enligt sina egna ord, mänsklighetens mål vara detta: att hvar och en ville utforma sig till ett konstverk, och det slog honom som en uppenbarelse och skönhetssyn, att hvarje enskild skulle

kunna verka för detta mål, och detta mål skulle kunna vara hvardagstanke och hvardagsträfvande och samtidigt förvandla lifvets socken till en enda helgdag. Bärandet på denna inre glädje, att dag för dag närma sig den bild af harmoni, som man uppställt som sitt individuela mål, skulle åstadkomma en glädje öfver sig själf, ett slags daglig, helig sommarvärme i själen, som i umgänget med människorna skulle återspegla sig i en lifskänsla af att vilja vara andligt vacker i hvarje lifsförhållande.

Det är något af grekisk Eroskult i denna Juliani själfbekännelse, som starkt erinrar om Almqvist och Goethe, ja kanske också om Nietzsche, men hvad som skiljer honom från dessa, det märker författarinnan knappast själf. Minst är afståndet från den romantiskt sönder-slitne Almqvist, men i själfva verket fordrar all sådan artistisk själfhäfdelse en likgiltighet för andra, ja, som en af dess första vishetsregler uppställes bortarbe-tandet af all å mänsklighetens vägnar känd melankoli. Den förnäma öfvermän-niskan af Zarathustratypen går aldrig i födslovånda i och för anskaffandet af byggnadsmaterial till sin egen storhet, hans höghetsmonument är en mänsklig pyramid, hvars basis utgöres af en viss känslolöshet för de arbetare, som den kräfver för sitt uppförande.

Men om vi fortfara att lyssna till Julianus' själtbekännelser, innehålla de mycket litet af plastiskt lugn. Hans skönhetskult är en melankolikers världssmärta, som mycket riktigt rimmar på hjärta, och där man finner, att hvad som står att vinna också står i intimt rimsammanhang med ordet kvinna. Ty ♦ Julianus' konstnärsdröm om mänsklighetens vinster och deras möjligheter får helt och hållet signaturen af det konstnärslynne, som vi nyss låtit Ellen Key teckna i sin ideala kvinnogestalt med konstnärs-