Ord och Bild: 1899

'614

hellen lindgren.

med petitstil, låt vara — men det finnes hos oss alla, som icke äro hjälplöst slöa eller outvecklade och i växten stannade barnungar. Det är nämligen det stora misstaget att tro, att storhet är något slags abnormitet eller difibrmitet i män-niskoväxt. Den är blott en jätteväxt och jätteproportioner af det, som kan upptäckas hos alla. Hvem har t. ex. icke märkt, att den sjläens elektriska gnista, genom hvilken en genialisk kvinna med telegramsnabbhet gissar en annan naturs erfarenheter genom halfva ord eller uppfattar en antydan, som kanske knappast var ämnad att förstås, och i andras inre äser den svagaste känsla, att denna besynnerliga tankeläsning, som har alla geniets kännetecken, finnes — fast i mindre grad — hos alla känsliga kvinnor.

Det gifves knappast något mera hindrande för en rätt uppskattning af våra andliga tillgångar än den inkomstberäkning, som vi göra angående oss själfva, att blott det kapital, som är ute i rörelsen, finnes i kassan; vi hafva tvärtom en mångfald fastlästa och för oss själfva dolda känslo- och förstånds-kapital, som blott därför, att de äro fastlästa, aldrig blifva räntebärande.

Det är denna ryktbarhetssträfvan att i hemmet och i sällskapskretsen blifva erkänd som något af en storhet, en dik-tarinna, en märkvärdig kvinna i smått, Ellen Key har önskat att häfda åt kvinnan. Hon vill, att kvinnorna där skola —- som hon älskar att uttrycka sig — »framälska» den glädje och den sorglöshet, som är deras väsens solsida. Men hon anser också, att litenheten i deras värld och de små medel, öfver hvilka de förfoga, är en ren fördel, att omsorgen för familjekretsen, som för dem mer än för mannen är deras allt, bör göra dem särskildt skickliga att lämna den insats i lifvet, som utgör deras tillskott till mänsklighetens kulturkapital,

och att deras intima invuxenhet i hemvärlden bör lära dem mer af den försiktiga ansvarskänsla, som egentligen utgör kvinnans medfödda moral och som sådan är en välbehötlig motvikt mot mannens lust att spekulera i möjligheter och farligheter och inlåta sig i hasardspel utan att beräkna, om icke förlusten kan bli ruinerande. Denna känsla af att kvinnan är en sundt tillbakahållande kraft och som sådan har en hemmets mission att fylla och taga vara på har aldrig öfvergifvit den enligt förljudande brand-rödt radikala Ellen Key.

II.

Icke utan afsikt har här ett så pass stort utrymme ägnats åt Ellen Keys uppfattning af kvinnonaturens egendomlighet. Vi kunna nämligen i denna hennes tankes omsorg om kvinnan spåra tvenne af de hufvuddrag, som utmärka henne som framåtskridandets optimist och som troende på evolutionsreligionen, ja, som utopisten, samhällsdrömmaren.

Hon är, som vi redan sökt förklara, dels en förkämpe för det patriarkaliska, dels en beundrare af det konstnärliga. Antaget att nu anlagen åt dessa bägge håll skulle kunna mera än hittills förverkligas, om familjekänslan skulle kunna genomsyra samhället som en andlig lifsmakt, om vidare konstnärsinstinkten skulle börja mera allmänt gifva lifvets förhållanden en högre färg och mening än det blott hvardagliga jäktet efter nuets små materiela vinster förmår gifva det — hvad skulle då inträffa?

Ett idealsamhälle skulle då förmodligen enligt Ellen Keys mening vara grundadt, och på vägen mot denna idealstat anser hon att vi redan befinna oss. Hennes Julianus i Tankebilders senare del är språkröret för hennes djupaste kän-