Sida 329
Den sibiriska urskogen. Af F. R. Martin. Med 4 bilder efter fotografier af författaren
steg i den famnsdjupa, vattendränkta snön. Då de arbetat några minuter för att komma på benen igen utan att lyckas, lågo de alldeles utmattade och pustade. Ibland ville de på inga villkor stiga upp. I deras ögon kunde man läsa: Låt mig hellre ligga här och dö, ty jag kan ej mera. I skogsbackarne var vägen ej bättre, backe upp och backe med endast stora, famnsdjupa gropar, i hvilka den lilla släden kastades från den ena sidan till den andra. Ju längre man kom in i Taigan, dess högre blefvo bergshöjderna och dess sämre de s. k. vägarne.
skogsparti. rast under resan.
Mellan Angarn och Guldverken vid Borovoja, där vi först skulle stanna, hade vi ungefär 150 kilometer, och å vägen funnos blott tre så kallade simowkor, små stationer, där man kan få byta hästar och i värsta fall ligga öfver natten. För oss voro nattens timmar dyrbara. Då frös det åtminstone något, så att skare bildade sig och hästarne ej fullt så lätt och så ofta sjönko ned. På detta vis fick jag ej sofva något mer en än enda natt af de åtta vi voro på väg. Det var då vi lågo stilla vid Borovoja. Det lönar ej att sofva, då man hvilket ögonblick som helst kan få vakna uti snön ett godt stycke från vägen. Och landskapet, säger någon. Det enformigaste tänkbara. Sibirien är alltid enformigt. Antingen enorma slätter eller enorma skogar, aldrig denna omväxling, som i andra världsdelar gör en resa så angenäm. Om skogen hade varit vacker! Ej en enda af dessa magnifika cedrar jag sett på andra ställen i Sibirien. Några svarta, förbrända jättestammar vittnade dock om att sådana en gång funnits. Nu blott skyhöga mariga granar, stående så tätt intill hvarandra som möjligt, den ene förkväfvande den andre och alla försökande att nå så högt som möjligt för att få luft. Här och där hade barrskogen härjats af eld, och små björkar hade kommit i stället. Men ej heller de ville växa och frodas. Tyst och stilla var skogen, aldrig hördes en
Källa: Project Runeberg ·
