Sida 62
Stenhammars musikdrama "Tirfing". Af M. Josephson
62
M. JOSEPHSON.
J'S
A. Dahllöf fot.
HERR FORSELL SOM VIDAR.
emellertid, som sagdt, den lo/liga ärelystnaden att skrifva ett musikdrama i Wagners stil, och en text som den af fru Boberg författade »Tirfing» med ämne ur de nordiska myterna, passade honom därför naturligen förträffligt. Hvarken han eller författarinnan tänkte på, att Wagner själf uttryckligen varnat för ett dylikt tillvägagående. Hur länge skall det då dröja, innan man inser, att den, som med utsikt till framgång kan träda i Wagners fotspår, skall vara en egen musikalisk individualitet, som äfven i valet af ämne för sitt drama visar originalitet? Men hur vore det möjligt, att man så snart efter Wagner skulle kunna för scenen musikaliskt behandla de gamla nordiska sagorna utan att falla in i
hans egen ton? Denna fara har hr Stenhammar icke heller lyckats undgå, lika litet som textförfattarinnan, i hvars opus det icke är svårt att uppleta Wagner-reminiscener. Hvad som i denna text slagit an på komponisten är väl den stämningsfulla yttre »miljön», särskildt i de scener, som utspelas på Samsö, och hvilka bilda verkets prolog och epilog. Den sista scenen, som strängt taget är öfverflödig för verkets ekonomi, har väl egentligen tillkommit endast för att lämna ett sceniskt motstycke till »Feuerzauber».
Att närmare redogöra för innehållet i fru Bobergs »fornmytiska sagodikt», så som Tir-fing af henne benämnes, lönar väl så långt post festum icke mödan; dagspressen har redan fullgjort denna skyldighet så ordentligt^ att jag icke här kan behöfva spilla många ord på denna text, som ju äger förtjänster som operalibrett betraktad, äfven om man icke gärna kan tillmäta den själfständigt litterärt värde. Språket, som -understundom icke saknar en viss flykt, är dock på sina ställen alltför platt och versen för knagglig, och själfva ämnet, som icke är ointressant och nog kunnat gifva anledning till en verkningsfull dramatisk dikt, är alldeles för naivt behandladt för att man skulle kunna ta det hela på fullt allvar. Mest stötande är dock kanske den moderna, en smula hvardagliga ton, som fru Bobergs vikingar blott allt för ofta anslå, och som gör det ovisst, om hon menat det hela som ett borgerligt sensationsdrama i godtyckligt väld kostym eller som en »fornmytisk sagodikt».
Hr Stenhammar har till denna text satt en musik, allvarlig och reflekterad, som ofta äger verklig karaktär, så i det harmoniska som i själfva orkesterdräkten, och någon gång äfven är buren af verklig skönhet, om också en skönhet i andra hand, en musik som i alla fall varit värd ett bättre öde än att falla på librettens svagheter, Som dess höjdpunkter antecknar jag främst prolog och epilog, i den senare dock med undantag för den tämligen konventionela ovädersmålningen, som utan stormen och åskknallarne på scenen hade tagit sig klent ut, och vidare förra delen af första akten äfvensom denna akts slutscen. Hela andra akten, som borde innehålla verkets konstnärliga höjdpunkt och afgöra hela styckets framtid på scenen, är i stället så mycket mattare, och folkscenerna med dryc-keskör, gåttäfling o. s. v. bjuda särskildt på öfverraskande obetydlig musik; i bardens solo,
Källa: Project Runeberg ·
