Sida 63
Stenhammars musikdrama "Tirfing". Af M. Josephson
STENHAMMARS MUSIKDRAMA »TIRFING».
6l
som ju borde ha blifvit en välbehöflig lyrisk hvilopunkt, vill det trots effektfulla reminiscenser af »Feuerzauber» i orkesterpartiet alls icke bli någon riktig »Feuer». Slutet af akten, som innehåller den dramatiska katastrofen, är dessutom alldeles för långt ut-tänjdt med oändliga konstpauser à la »Tristan och Isoide», i hvilket verk dock orkestern i dylika ögonblick, då de sjungande tiga, i stället är så mycket mer vältalig. 1 första akten träffar man äfven en dylik longör i Vidars soloscen, där det tycks som om den geniale komponisten till Otello och Falstaff tjänat till mönster, ehuru han icke lyckats lara hr Stenhammar, hur man musikaliskt och sceniskt verksamt skall bygga upp en dylik seen. Väf-kören, af något klassisk tournure, är vacker och de följande scenerna, i hvilka man återfinner Brahms' hängifne beundrare och lärjunge, mycket fint behandlade. Att för öfrigt hela verket röjer mycken talang, liksom det innehåller många verkligt vackra partier, torde redan ha framgått af det förut sagda. Mer teknisk erfarenhet så i orkestrering som annat kan den unge tonsättaren väl ännu förvärfva, men att han för öfrigt är väl rustad att framträda som dramatisk komponist, är obestridligt, och man må då till sist önska honom bättre lycka nästa gång, ty att »Tir-fmg» kan en längre tid hålla sig kvar på repertoaren, torde, trots att strykningar gjorts, knappast vara att vänta.
De uppträdande i »Tirfing» göra i allmänhet sitt bästa, utan att någon direkt presterar något utomordentligt. Fru Linden har fått sig anförtrodt det ytterst ansträngande hufvudpartiet, för hvilket hon i yttre måtto lämpar sig förträffligt, och där hon i spelet i de ofta ganska vanskliga scenerna visar mycken fmhet. Den vackra rösten tar sig på många ställen särdeles bra ut, och i det hela sjunger den uppburna sångerskan med en säkerhet och behärskning, som hon icke alltid visat. Dess värre torde emellertid partiet genom sin längd och sitt höga läge vara för ansträngande för henne, hvars röst på grund af bristande stadga och fasthet i ansättandet af de höga tonerna lätt tröttas, och hvars sång äfven i öfrigt äger för litet af bärighet. Icke heller är textuttalet alltid tillräckligt tydligt. Trots dessa anmärkningar är fru Linden i det hela förträfflig, något som äfven gäller om hr Forsell, hvilken man blott skulle önska mer skådespelartalang, äfven om han i detta afseende gjort framsteg. Fru Lindberg
A. Dahllöf fot.
FRU LINDBERG SOM GULLVÄG.
fraserar väl och hennes röst tar sig bra ut, när den icke forceras, och när icke tonträff-ningen på höjden vållar svårigheter; apparitionen är särdeles tilltalande, framför allt i den originela och vackra första kostymen. Hr Elmblad är en imponerande representant för den grafsatte höfdingen Angantyr, hvars få repliker gifva stämning och färg åt prologen. Emellertid är han i sitt korta men viktiga parti trots sitt uttrycksfulla föredrag och sin väldiga kämpafigur på grund af rent vokala brister icke alltigenom lika tillfredsställande. För öfrigt uppträda hrr Sellergren, Söderman, Strandberg, Lejdström m. fl. Hr Bergströms vackra, ehuru icke särdeles kraftiga röst kommer ganska bra fram i bar-
Källa: Project Runeberg ·
