Ord och Bild: 1899

ANDREAS HALLENS OPERA »VALDEMARSSKATTEN». 279

på sceniskt-musikaliska mästerverk, när man ser, hur ogeneradt man handskas med »Estrella da Soria». Eller det kanske är så, att det saknas planmässighet i operans ledning? Att döma af repertoaren har det nästan sett så ut.

Operan har emellertid i »Valdemarsskatten» fått ett kassastycke af första ordningen, något som till en god del beror på den fosterländska vind, som alltjämt blåser i vårt land, och som bland de djupa leden och kanske mest bland ungdomen bragt den nationela entusiasmen i så stark svallning, att den gärna vill göra hvarje ny fosterländsk konstföreteelse till en ärorik bedrift. Applåderna på premièren hade något af chauvinistisk hänförelse öfver sig. Och hvarför icke? Är det blott näringarna som böra kunna göra anspråk på skydd? Borde icke konster och vetenskaper i oss finna ännu villigare protektionister? De ha sä länge kämpat sig fram •— trots allt, nu bör det vara deras tid att triumfera. Vårt måleri har nyligen af en utländsk mästare (Albert Edelfelt) förklarats för närvarande upplefva sin guldålder. Och äfven inom öfriga konster märkes ett nationelt uppsving, icke minst inom tonkonsten, där framträdandet af nya, friska talanger markerar gryningen af en ny tid. Hvarför skulle icke Gustaf III:s dröm 0111 en svensk opera nu ändtligen förverkligas? Kanske står dess nyskapande genom mogna, lifs-kraftiga verk för dörren. Såsom förebådande tecken till denna nya period har man att välkomna hr Hallens nya opera liksom nyligen hr Stenhammars »Tirfing», ett verk som i alla fall har vida mer enhetlig, konstnärligt nobel och själfständig hållning så i uppfinning som — framför allt — i instrumental kolorit, än »Valdemarsskatten ».

Hr Hallén har i denna opera sökt att låta sångmelodien åter komma till sin rätt. Hvarför, frågar sig hr Hallén, skall endast orkestern karaktärisera och framföra de ledande melodiska fraserna? När man ändå skrifver för människorösten, det härligaste instrument som finnes, så ligger det väl nära till hands att låta den sjunga ut ur fullt bröst, att alltså låta de handlande personerna själfva ge uttryck åt sin glädje och smärta i jublande eller vemodig sång, i melodier, hvilka de och icke orkesterns instrument framföra. Helt visst ger man hr

Hallén rätt i detta resonemang. Wagners tyske efterföljare ha redan varit på god väg att föra hela riktningen in absurdum. Humperdinck har t. o. m., i stället för att fullfölja det uppslag han själf gifvit med sin förtjusande sagoopera »Hans och Greta», öfvergått till att skrifva melodramer. Öfverallt har det varit slut med den sköna sången. Nu ändtligen blåsa friskare vindar;, man är trött på den ensidigt deklamatoriska röstbehandlingen i de nya operorna, och man vill till och med höra Wagner sjungas. I Wien har Mahler dirigerat en föreställning af »Götterdämmerung», där man omsorgsfullt hade tagit vara på sångmelodien och där den piano framförda långa sångfrasen hade trädt i stället för röstfor-cering och ett ensidigt deklamatoriskt föredrag, och från London uttalar Weingartner i bref till Allgemeine Musikzeitung sin förtjusning öfver att ha fått höra bel canto förhärska i en föreställning af »Mästersångarne». Öfverallt predikas alltså återgång till den sköna sången, och bland de tonsättare, som anslutit sig till denna sista riktning, är äfven hr Hallén. Detta är det kanske mest anmärkningsvärda med hans senaste opera. Hade han nu ägt något mer af starkt och friskt flödande uppfinning, inspiration, musikalisk fantasi, så hade han kanske skänkt oss ett konstverk, nu har han i stället nöit sig med att gifva operan en kassapjes.

Hr Halléns musik vittnar om ett lätt-rörligt sinne. Man finner där nordisk folkton, Wagnersk deklamation, stämningsmåleri à la Grieg, kärleksscener à la Faust eller Othello, ett pikant instrumenteradt orkesterintermezzo, en italienskt glansfull ensemble, med ett ord allt, som behöfs till en ordentlig succés. Och den har icke heller uteblifvit. Till en del kunde den dock bero på den med god scenisk blick hop-skrifna, verkningsfulla texten, som till upp hofsman har friherre Axel Klinckowström. Första uppslaget till det tacksamma ämnet hade komponisten fått genom en af hr Algot Sandberg författad diktcykel, som eggade honom att i en orkester-suite omsätta de ingifvelser han fått i den måleriska gamla hanse-staden — alltså på rätt ort och ställe — af sägnen om Ung-Hanses dotter och hennes förräderi, samt om huru den stränge kung Waldemar Atterdag brandskattar Visby. Denna suite, kallad »Ur Valdemars-