Ord och Bild: 1899

låg strid i luften för dem, därför att allt för dem tedde sig som en kunskapens gåta med motsatser mellan känsla och förstånd. De ägde mycket litet af »ton»-årens förnöjsamma entusiasm. Kom deras mor, medan de voro små, och sade dem, att tuppen i abc-boken hade värpt, så kunde de svara, att de icke trodde på tuppen, de älskade icke sagorna så mycket som barn borde göra och visade en upprörande misstro, när man ville förmå dem att tro, att storken aflevererat lilla bror i vaggan, de tviflade till och med på att julbocken kom med julklappar. De voro besynnerligt omutliga äfven för de illusioner, som lände dem själfva till nytta, och genomskådade ofta värdet af vissa nådegåfvor med ett för dem själfva ekonomiskt ofördelaktigt resultat, ty de afvisade dem. När en gammal fin farbror, som med hemliga kväljningar läst en af deras böcker men icke kunde underlåta att erkänna, att, hur elak och ensidig boken än var, den också malgré tout hade både talang och skarpsynthet, om han ville vara mycket nedlåtande och älskvärd och förklarade, att boken var fin på sina ställen, sade de kanske knappast tack en gång och visade sig icke blygt öfverraskade.

Det fanns en af dessa författare — uppriktigt sagdt hette han Strindberg — som beskref en af sina första litterära framgångar genom berättelsen om en ryss, som utgaf en bok Kända saker i Moskwa. Det är lätt att upptäcka, att allegorien handlar om Strindbergs Nya riket och dess mottagande.

»Ingen, heter det, kunde förneka sannfärdigheten, men ingen vågade taga saken på allvar. Det var då man fann på att ta det hela som en dikt, och man nödgades till den utvägen att förvandla det hela till en litterär succès. Och så öfverbjöd man hvarandra i beröm öfver skildringarnas konstnärlighet — man förvandlade ett väl laddadt och riktadt skott till en raket, som styrdes rätt upp i luften, där den fick krevera i ett vackert färgadt eldregn, som hälsades med applåder.»

Strindbergs eget ungdomslif är betecknande för hans ostadighet och hans kunskapsbegärs irrfärder. Född 1849, hade han börjat sina Lehrjahre med ombyte af tre stockholmsskolor, och efter år 1867 aflagd studentexamen försökte han sig, efter en termins vistelse i Uppsala, liksom Johan med lärarkallet vid Stockholms folkskolor och informatorsplatser, idkade också medicinska studier och gick sedan igenom dramatiska teaterns elevskola, dock utan att vinna den åtrådda debuten på tiljan, hvarför han återtog Uppsalastudierna under åren 1870—72. Röda-rums-tiden med artistiskt och litterärt vagabondlif följer under åren 1872—75, och härunder tillkommer också Mäster Olof 1872. Erfarenheter af mycket skiftande art genomlefdes nu, men hela tiden kände han sig som »en fågel som lefde i en grufva».

I boken I roda rummet, skrifven så sent som 1887, ger Strindberg själf tolkningen af sin »Mäster Olof»:

»Hvad karaktärerna beträffar hade han i den handlingskraftige kungen och i hans halfskugga, den förståndige marsken, diktat sig sådan han önskat vara; i Gerdt sådan han i lidelsens ögonblick var, och i Olaus slutligen sådan han efter åratals själfpröfning funnit sig vara. Äregirig och svag i viljan, hänsynslös, när det gällde, och undfallande, när det icke gällde, stort själfförtroende, blandadt med djupt missmod; sansad och oförnuftig; hård och vek. Denna dubbelhet i karaktären var en naturlig följd af hans dubbla uppfostran i kristendom och positivism.»

Han var, heter det vidare, en öfvergångsform till ny människa. »Med sina två synpunkter, samtidens lilla och framtidens stora, måste han beständigt se sakerna från minst två sidor.»

Kunskapsbegäret med sin uppfinnartanke och sin experimentlust har alltid sin oro, sin kamp, och går alltid på spaning