Sida 472
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
brottslighet och utgör en blandning af mysticism med realistisk nyfikenhet. I skildringen af hans barndoms- och ungdomslif finna vi romantik i hans ratande och förkastande af målet, sedan han nära på nått det. »Det var icke segern jag ville, det var striden», utbrister Mäster Olof. Mäster Olof törs icke hänge sig åt kärleken till en kvinna, den är en svaghet, som binder honom vid henne, den förstör hans kärlek till idén och det opersonliga. Vare sig det gäller eröfringen af en varelse af motsatt kön, en examens lagerkrans eller missräkningar på vänners intelligens i ett gladt lag, tror Strindberg icke på lyckan af att hvila i ett sträfvandes eller en beundrans glädje. Nyhet och förändring och andlig luftväxling älskar han öfver allt annat.
Han upptäcker alltså öfverallt ihåligheten, maskstungenheten, bristerna i verkligheten, men å andra sidan lockas han städse med storstadsbarnets lätthet att upptaga nya intryck af nya och intressanta kunskapsföremål. Han är barn af en kunskapsgirig tid, för hvilken intet är för litet att älska men också intet för stort att klandra, som alltså både älskar allt och föraktar till och med hvad han älskar med en oändlig oförnöjsamhets förakt. I ett dystert ögonblick kan han utslunga sitt motto till »Mäster Olof», det hemska citatet: »Att förakta världen, förakta intet, förakta sig själf och förakta att man föraktas, se där fyra goda ting.»
Om vi skulle vilja beteckna det specifika hos honom och hans samtida, skulle vi kanske kunna kalla det det demoniska hos ynglinganaturen, när den förklarar sig suverän, när den förklarar sin reslust bland lifvets företeelser och sin omättlighet att som Tegnérs Elden »sluka världar och hungra än» som den enda värdiga uppgiften för en verklig sanningssökare. För dessa analysens öfvermätta fråssare gäller aldrig ordet: la pièce est finie, allons souper, snarare tvärtom: le souper est fini, allons à la pièce. Vikingens-sjömannens-upptäcktsfararens dådlust är sedan gammalt nordisk, och det säges, att ingen nation är en sådan turistnation som den svenska. Hos Strindberg utgör denna rastlöshet både en egendomligt tilldragande och en frånstötande egenskap. Hans hållning gentemot världen och människorna med dess utmanande ton förlänar hans målning af samtidsförhållandena dess utanförstående patos och hemlöshet. På denna suveränitet kunde man gärna, äfven med fara att missförstås, tillämpa det gamla bibelordet att man kan bruka världen som brukade man den icke, därför att man aldrig med denna själsbeskaffenhet kan finna sällheten af att trifvas i ett förhållande. Den ger Strindberg på samma gång subjektivitetens immanens och det egna jagets själfhärlighet i hvad han skildrar, men också objektivitetens transcendens, ett utanförstående öfver och bortom allt jordiskt och individuelt bindande.
Typisk för denna dubbelnatur hos honom blir hans teckning af Lyckoper i Lyckopers resa. Lyckoper lider af ett omättligt forskningsbegär, som oupphörligt tvingar till nya skådespel och därmed förbundna äfventyr. Men när han, efter att ha kastat snöboll en stund i skogen, utbrister, att det inte är roligt alls och »ledsnar på naturen för myggens skull», då se vi både natur- och fantasivarelsens glada nyfikenhet och dess trolöshet afporträtterad i Pers historia; situationen utgör en illustration till ynglingens planlösa glädje öfver den mångskiftande outtömligheten i världspanoramat, ynglinganaturens svaghet, en missnöjdhetens idealism, som tar sig uttryck i kritiskt hån öfver allt och alla.
Källa: Project Runeberg ·
